Från ingenstans tog demokratiske guvernören Michael Dukakis en stor ledning inför presidentvalet 1988. Han framställdes som en mittenpolitiker, men under valrörelsen avslöjades hans radikala vänsterpolitik och gav George Bush (dä) en enkel seger på valdagen.
Jag kommer att tänka på amerikanska valrörelsen 1988, den första som jag följde i realtid. Efterträdaren till den enormt populäre Ronald Reagan skulle väljas. Nu skulle Reagans vicepresident George Bush ta en tredje mandatperiod för ”Reaganeran”. Det är historiskt unikt att ett parti kan behålla Vita huset en tredje mandatperiod i rad.
När vänstern klär ut sig till höger
Demokraterna lyfte fram Michael Dukakis som länge varit framgångsrik guvernör i Massachusetts. Han skulle matcha Reagans konservativa politik genom att ligga nära republikanerna.
I den tumultartade presidentvalrörelse vi ser nu i USA försöker Kamala Harris göra något liknande. Hon talar i tuffare ordalag om lag och ordning, efter att ha stöttat ”defund the police” – avveckla polisen.
Skälet till att demokraterna så länge satsade på Joe Biden är att han är den ende som har en mittenprofil. När han till slut visade sig för gammal, försöker man klä ut dennes vicepresident som en mittenpolitiker.
Dessa försök att stöpa om en politikers image under en valrörelse är förvånansvärt vanliga, men sällan framgångsrika. Michael Dukakis ledde visserligen länge stort över George Bush (dä), men under valrörelsen kunde Bushkampanjen visa på beslut som Dukakis tagit som var utpräglat vänster. Dukakis kampanj föll ihop och han förlorade med 111 elektorer mot 426 för Bush.
Kamala Harris vill ses som trygg mittenpolitiker
Frågan är nu om Kamala Harris ska klara av att tvätta bort den radikala vänsterprofil hon har. Målet är att framstå som ett seriöst och samlande namn mot en uppviglande, utmanande antietablissemangskandidat som Donald Trump.
Problemet är att många kommentatorer utgår från att USA är som för tjugo år sedan. Att amerikanska folket har ett grundläggande förtroende för landets institutioner. Något som Harris skulle kunna dra nytta av genom att signalera trygghet i kontrast till den ständigt aggressive och omstörtande Donald Trump.
Men förtroendet för de statliga institutionerna är under upplösning i USA. Föraktet mot ljugande politiker är enormt. Det är denna kritiska attityd som lyfte Donald Trump till Vita huset 2016. Ingenting kan vara mer effektivt om man som vanlig väljare vill ge etablissemangen en kraftig spark i baken än att rösta på Trump.
Trump förstår orsakerna till ilskan
I det samhällsklimat som nu råder i USA är det, tror jag, svårt att framstå som en seriös etablissemangsföreträdare som – nu – vill lyssna på folket. Och om något, saknar Kamala Harris förtroendet att bli tagen på allvar om just detta. Hon ses snarare som urtypen för en korrupt politiker som vänder kappan efter vinden för att gynna sin egen karriär.
Donald Trump förstår det. Han använder angreppen mot sig själv, inte minst alla dessa politiskt drivna åtal han utsatts för, som bevis på att han inte tillhör etablissemangen utan är dess värsta mardröm (Minns att första domen mot honom i våras beslutades av endast två personer, båda demokratiskt utsedda: justitieministern i New York och en domare utsedd av demokraterna i New York.)
Trump har därmed återigen kunnat etablera sig som en trovärdig outsider som tar kampen mot en korrumperad politisk klass.
Han vill framstå som den som förstår vanliga väljares vardagsproblem, vilket för svenska öron låter otroligt med tanke på att han samtidigt vill ha image av att vara stenrik. Men i USA är synen på pengar och förmögenheter annorlunda än i Sverige. I USA ser man upp till dem som byggt egen förmögenhet, det är ett bevis på deras kompetens. Förmögenheten gör också att Trump kan stå över misstankarna om att han använder politik för sin egen karriärs skull. Det är därför många amerikaner ser honom som en uppoffrande ledare, som tar skiten för folkets skull.
Än viktigare är att Trump förstår och uttrycker sig på ett sätt som tolkas som att han faktiskt känner och sympatiserar med vanliga människor, deras oro och problem. Eller som Newsweek-kommentatorn Josh Hammer uttrycker det i The Biden Coup and the Harris Backfire:
”Praktiskt taget går vägen till att vinna [presidentvalet] fortfarande genom rostbältet, delstaterna Pennsylvania, Michigan och Wisconsin. Det är uppriktigt sagt bisarrt för demokrater att byta ut mannen som oavbrutet pratar om sin hårda småstadsuppväxt mot en kalifornisk kvinna som stoltserar med det mest vänsterorienterade voteringsmönstret av någon presidentkandidat i modern historia. Tror demokraterna verkligen att Harris stöd för Green New Deal och ett nationellt frackingförbud kommer att fungera i Marcellus Shale i Pennsylvania, eller i bilfabrikerna i Detroit? Kommer vita arbetar- och medelklassväljare som är oroade över den skyhöga brottsligheten att se positivt på Harris entusiastiska stöd för Black Lives Matter-upploppen 2020, som orsakade egendomsskador till ett värde av två miljarder dollar?”
Trump kommer att lyfta Harris verkliga åsikter
På samma sätt som George Bush 1988 knäckte Dukakis genom att lyfta fram de beslut Dukakis faktiskt fattat, och som visade att han inte var någon mittenpolitiker, kommer Trump att lyfta fram vad Kamala Harris faktiskt sagt och gjort. Hon kommer då att framstå som etablissemangets röst, det etablissemang som struntar fullkomligt i hur vanliga amerikaner har det.
Kommer Trump att vinna med 426-111 i elektorskollegiet? Nja. Bush vann mycket på att väljarna ville hedra Ronald Reagan genom att ge honom en ”tredje mandatperiod”. Trump är tvärtom synnerligen omstridd och avskydd av många, också av många mittenväljare. Han har en brantare uppförsbacke.
Men om väljarna vill ge de misslyckade politiska etablissemangen en känga, kan inget vara effektivare än att lägga sin röst på Trump.