Efter den rafflande rösträkningen är det klart att jag är Europaparlamentariker för Sverige och Sverigedemokraterna. Nu är det på riktigt.

Det känns naturligtvis väldigt bra. Jag sa ja till att man fick föreslå mitt namn till valsedeln i augusti förra året. I nästan tio månader har jag burit på tankar kring att denna möjlighet kan bli på riktigt. Osäkerheten har ju varit stor – in i det sista. Det är en speciell situation att veta att en stor förändring i ens liv kan ske – eller inte.

Har varit noga med att inte ta ut något i förskott. Men nu är det klart. Och då är det nästan svårt att ta in att det är sant. Jag ska jobba i Bryssel i fem år.

Jobba i motvind

Det är mycket i unionen som behöver förändras. Framförallt trenden när det gäller att skapa mängder med nya regleringar och tvång.

Att jobba i en organisation som är extremt makthungrig och vilja vända hela skiten till att reglera mindre men smartare, är ingen enkel uppgift. Alla jag talat med som har kännedom om processerna i EU säger att det är omöjligt att ändra mantrat ”ever closer union”. Som tolkas som att EU-byråkratin ska få lägga sig i allt mer. Löv och kvistar i villaträdgården är bara västanfläkt mot hur hårt och totalt EU vill styra ALLT i unionens medlemsländer.

Mentalt utmanande

Det kommer att bli en speciell situation. Normalt jobbar man ju inom en organisation för att den ska växa, men EU är en union som redan svällt över alla breddar och behöver stramas upp och begränsas.

Likt tidigare konservativa och nationalister kommer vi denna mandatperiod att möta hårt och systematiskt motstånd mot att begränsa unionen och dess beslut.

Det gäller att finna vägar att påvisa och skapa ökad förståelse för att unionen måste lämna sin ”överambitiösa” (för att vara snäll) hållning till att se vad dess kärnuppgift är: att värna den inre marknaden och handel som ökar välståndet. Alla andra frågor borde återlämnas till medlemsländerna, eller i vilket fall göras frivilligt för medlemsländerna att delta i eller inte.

Jag tror faktiskt att opinionen ute i samhället under den här mandatperioden 2024-29 kommer att bli mer kritisk till det EU håller på med. Effekterna av överregleringarna i Europa ser vi redan genom att vi halkar efter både USA och Asien i ekonomisk tillväxt och teknisk utveckling. Dessa effekter kommer att bli allt värre.

Ju förr vi kan vända trenden, desto bättre för svenskar och européer.