Många kritiserar S-ledarens tal om att hon vill se svenska flaggan på ”varje torg”. Men jag är ändå glad över att hon talar om det svenska, istället för att försöka skrämmas med ”det var så här det började på 30-talet”.

KOMMENTAR. Politik börjar i diskussion om värderingar och verklighetsperspektiv. Den spårar ur i gräl när den hamnar i anklagelser om vad motståndarna egentligen vill. Därför är det bra om Socialdemokraterna och dess partiledare talar om vad de tolkar in i det svenska, vad de själva vill – istället för att bara tala skit om andra.

Andersson menar nu att ”Flaggan är en symbol för att de samhällsproblem vi har i dag inte kan lösas med skattesänkningar, privatiseringar och liberalisering. De kan bara lösas genom att politiken och det gemensamma kliver fram.”

Misstänkt lik gammal vanlig S-politik, konstaterar DN.

Det är svårt att skriva det på ett annat sätt än att det är helknasigt, menar Smålandsposten.

 Försöker Andersson lura oss att bli flaggviftare? undrar Göteborgs-Posten.

Så nytt och ovant att vara nationalist

Och visst är mediekommentarerna underhållande. Som när Johan Hilton i G-P frågar: ”Om svenska flaggan är en symbol för ett samhälleligt misslyckande, varför ska vi då alls hissa den? För att visa att vi är en nation befolkad av självspäkare och masochister? … Eller är det rentav en listig kulturradikal manöver för att få människor att sluta hissa flaggan, en sorts guilt-by-association: hissar du fanan älskar du samhällsproblemen, och det gör du väl ändå inte, va, va, va?”

Eller när Fredrik Haage i Smålansposten smular sönder Anderssons logik: ”Flaggan kan inte vara en projektionsyta för partipolitisk policy. I så fall vore den helt trivial eftersom det finns mängder med partier och oändlig mängd politiska program som skiftar med tiden. Flaggan är faktiskt det motsatta; en symbol för de nationella värden som existerar oberoende av de värdekonflikter som politiska intressen trummar fram.”

Detta berör också Max Hjelm i DN: ”Staten rymmer mer än en åsikt, nationen är ett kluster av människor med egna tankar och idéer. Det är ju också det som gör den svenska flaggan så fin: den är större än en politisk rörelse.”

Men skälet till att Magdalena Andersson och hennes stab formulerar sig så taffligt om Sverige och dess flagga är ju att de är ovana att tala i nationalistiska termer. Det är något helt nytt för dem. Så var det inte för Per Albin. Nu behöver S krångla sig ur globalismens utopiska tvångstankar, de som dominerat i så många årtionden. Det blir naturligtvis taffligt och otränat. Men det är en utveckling i rätt riktning.

Nationalismen är djupare än partipolitik

Det varken socialister eller liberaler förstår är att nationalismen inte är partipolitisk. Den står för värden och traditioner som är djupare och präglar människor på ett annat, mer subtilt men likväl betydelsefullt vis.

Nyckelordet är gemenskap. Att vi på denna geografiska plats på jorden, vår lilla, lilla minoritet svenskar, har en gemensam berättelse om hur vi gick från fattigt, kargt och kallt land till att bli ett av jordens rikaste. Och att vi utöver det materiella välståndet också var ett fritt, öppet, fredligt och från brottslighet och korruption befriat land.

Vi var ett hederligt land med dygder och plikter som utfördes av alla. Varför? Därför att alla förstod att skyldigheterna kommer först, sedan kan vi tillgodogöra oss rättigheter.

Det är denna berättelse som måste återuppstå hos nationens alla invånare, om vi ska kunna vända kursen bort från våld, kriminalitet och mer korruption.

Att Magdalena Andersson talar om gemenskap på ett taffligt och helknasigt vis kan jag ha överinseende med, om hon menar allvar i att söka sig tillbaka till folkhemstanken, denna konservativa berättelse som förvaltades av Per Albin.

Problemen idag är annorlunda, men de grundläggande traditionerna och sederna som en gång lyfte Sverige ur fattigdom kan i nutid lyfta oss ur anarki och sönderfall.