Får partiledarnas tal i Almedalen för mycket uppmärksamhet? Det undrar Aftonbladets kulturchef Eric Rosén och G-P:s politikkommentator Arne Larsson. ”Ingen säger ju något nytt.”
Journalister är kritiska till partiledarna och menar att deras tal i Almedalen håller låg kvalitet.
För min del anser jag att Almedalstalen, liksom sommartalen i slutet på sommaren, förmedlar en lägesrapport över var partierna och debatten står just nu. I den meningen är de alltid intressanta.
Partiledarna kör säkert
Men jag håller med om att de är alltför försiktiga och taktiskt återhållsamma.
Man kan inte kräva att partiledare i varje tal ska komma med en ny politisk idé, men man skulle kunna ta chansen att utveckla tankarna kring viktiga aspekter som partiet driver och anser är viktiga.
Här får ju politikern lägga ut texten utan att bli avbruten av journalister. Då borde man ta chansen att förklara komplicerade avvägningar eller ställningstaganden som vid första anblicken kan uppfattas som mindre populära.
Problemet är att sådana utvikningar lätt kan missbrukas i debatten. De kan medvetet missförstås eller så kan mediebevakningen hänga upp sig på ett ord eller en aspekt som partiledaren inte tänkt sig. Medierna vill gärna hitta ett annat narrativ än vad talaren tänkt sig.
Det tror jag är en anledning till att partiledarna kör säkert. Man återanvänder talepunkter som redan använts och som visat sig fungera.
Medierna får de tal de förtjänar, skulle man kunna säga. Om medierna är ute efter att hårdvinkla, ja, då skyddar sig partierna med sköldar av plattityder. Om medierna istället tog vad som sades på allvar och analyserade det som partiet verkligen ville diskutera, skulle garden kunna sänkas och frispråkigheten blir större.