Almedalen präglas, som vanligt, mer av politiska spelet än politiken som påverkar medborgarna i deras vardag. Just nu rapporteras om ångest i de regeringspartierna, orsakad av Sverigedemokraternas ”höga tonläge” i EU-valrörelsen.
Alltså. Vi har en minoritetsregering med det största partiet i den majoritet som är denna regerings hela existensberättigande. Ändå uttalar sig anonyma röster i medierna om att Åkessons krav på regeringsmedverkan efter nästa val skulle vara ”omöjligt”.
– De har skruvat upp tonläget något enormt. Jag ser det inte som möjligt att ta in SD, säger en regeringskälla till Expressen.
Nu kan ju källan vara en assistent utan inflytande. Ett uttalande utan betydelse. Medan Jimmie Åkesson är rak och öppen med att hans parti antingen sitter i regeringen efter nästa val eller går i opposition, springer regeringssidan och skvallrar anonymt.
Men går man till offentliga uttalanden, så säger statsminister Kristersson att han inte diskuterar regeringskonstellationer efter valet 2026, lika lite som Magdalena Andersson talar om hur hon ska få ihop en majoritet i riksdagen.
Högt tonläge
Men låt oss säga att det finns ”ett växande motstånd” inom M, KD och L att samarbeta närmare med SD efter nästa val. Och att dessa röster menar vad de säger: att SD är för högljudda. Vad säger det om de borgerliga partiernas vilja att förändra landet i rätt riktning? Har de givit upp? Vill de bara administrera undergången? Låta bli att ta några tunga, viktiga och strategiska beslut? Bara därför att vänstern kommer att gallskrika?
Högt tonläge är ju det som krävs, så som samhällsutvecklingen ser ut. Dödsskjutningar, sprängningar, korruption som äter sig in i kommuner, myndigheter och domstolar.
Sverigedemokraterna kanaliserar den kritik som finns utbredd i samhället – inte inom de feta och förmögna etablissemangen, men ute bland verklighetens folk.
Finns två vägar framåt
De borgerliga partierna behöver analysera sin egen roll. Antingen står de på förändrarnas sida, de som vill rätta till allt som gått galet. Eller så står de på Socialdemokraternas sida som inte vill göra något för att ändra utvecklingen, utan närmast välkomnar islamisering, hederskultur och utmanövrering av svenska normer och regler.
Det finns två vägar framåt – mer av samma eller förändring.
Hittills har Tidöavtalet verkat för förändring, på kriminalpolitikens och migrationens område. Här sker nu förändringar. Hittills mindre lagändringar, som ändå får stor betydelse. Och snart kommer större lagstiftningspaket som rensar ut grundidén om att det är brottslingen det är synd om.
Jag förstår inte varför de borgerliga partierna tvekat om att fortsätta detta arbete, också på andra områden. För att kunna göra det måste man i samhällsdebatten tala om vad som är fel och varför man vill genomföra förändringar. Sådana budskap kommer alltid att möta gallskrik från vänsterhåll.
Men är inte politik till för att genomföra förändringar man tror på, även om motståndet är hårt? Är det inte meningen med makten – att använda den för att göra saker och ting till det bättre utifrån den egna övertygelsen?
Om inte, varför är man då i politiken? För att få det lugnt och skönt?