Nu har polisen möjlighet att söka igenom bilar, lägenheter och visitera personer utan misstanke i avgränsade geografiska områden under viss tid.

Dessa visitationszoner, eller säkerhetszoner som termen lyder i lagen, har kritiserats hårt i debatten om förebyggande och straffande åtgärder mot gängkriminaliteten. Att stärka polisen anses vara överdriven repression. Ett vanligt argument är att de ökade möjligheterna för polisen riskerar att undergräva legitimiteten för dem i de utsatta förortsområdena.

Förortsborna vill ha starkare polis

Statsvetaren Peter Esaiasson vänder sig mot kritiken i GP-krönika:

”Här har kritikerna hamnat snett. Om man tar hänsyn till de boendes åsikter i frågor om brott och straff och till forskningen om opinionsbildning blir slutsatsen snarast den motsatta. I den mån visitationszonerna påverkar alls är det mer sannolikt att polisens legitimitet stärks än försvagas.”

Det är ju de människor i förorterna som lider hårdast av att kriminaliteten härjar fritt.

”Boende i utsatta förortsområden har generellt en hård inställning till brott och straff. Man röstar vänster men i synen på straff har majoriteten en uppfattning om kriminella som utan överdrift kan sammanfattas med ’lås in dem och släng bort nyckeln’. Om man generaliserar från den inställningen finns det stort utrymme för polisen att agera kraftfullt”, konstaterar Esaiasson.

Kriminella är kritiska mot zoner

Det är lite lustigt att det ens behöver sägas, men i svensk mediedebatt är vänsterperspektiven så dominerande att en statsvetare måste säga det: Kritikerna mot visitationszoner är främst… de kriminella. Deras ställning i bostadsområden kommer att försvagas. Deras makt urholkas i allas ögon när polisen effektivt och snabbt kan gripa in, istället för att stå och titta på i väntan på husrannsakan och andra byråkratiska hinder som lagts i polisens väg.

Eller som Esaiasson skriver: ”De kriminologiska studier som sägs backa upp kritiken mot visitationszonerna har vad jag kunna se inte tagit hänsyn till riktningen på relationen, att orsakskedjan börjar i synen på polisen.”

Rädda barnen hotar polisens legitimitet

När det gäller opinionsbildningen pekar Esaiasson på att de som sätter bilden av polisen i hög grad är civilsamhällesorganisationer med en poliskritisk grundinställning. När de domineras av vänsterperspektiv som talar illa om polisen, då undergrävs polisens ställning. ”Jag syftar på organisationer verksamma i utsatta förortsområden med till synes neutrala agendor som Rädda Barnen. Sådana organisationer är faktiskt ett större hot mot polisens legitimitet än själva visitationszonerna.”

Det är en intressant aspekt. De som säger sig jobba för människorna i förorten, agerar i själva verket för att bryta sönder tilliten samhället genom poliskritik. De borde naturligtvis lyssna mer på de boende som vill ha trygghet och ser polisen som den enda garanten för detta.

Så länge organisations-Sverige är ”vänster” är regeringssidans partier de enda som företräder den breda allmänheten i landet. De som vill se hårdare åtgärder mot brott och våld. Det måste dessa partier vara mer medvetna om och använda denna demokratiska kraft för att ta fler steg i kampen mot brottsligheten.