Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/samtiden/public_html/wp-content/themes/15zine/library/core.php on line 3790

Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/samtiden/public_html/wp-content/themes/15zine/library/core.php on line 3791

Förra veckans kongress blev en stor framgång för partiledaren Nooshi Dadgostar. Hennes inriktning på att söka samarbete med Socialdemokraterna istället för att vara kaxig och radikal opposition vann gehör på flera punkter.

KOMMENTAR. En fjäder i hatten för Dadgostar var naturligtvis att Socialdemokraternas partiledare och statsministerkandidat Magdalena Andersson besökte kongressen. Det hade aldrig hänt under Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson eller Göran Perssons tid. De såg V som stödparti. Inget annat. De skulle ha att rösta på S-förslag eller vara så vänliga att för väljarna förklara varför de röstar på borgerliga.

Vill inte vara dörrmatta

Men sedan Dadgostar i juni 2021 fällde sittande S-statsminister Löfven i en misstroendeomröstning som lagts fram av Sverigedemokraterna, har maktbalansen mellan de två partierna förändrats. Vänsterpartiet tänker inte längre vara dörrmatta åt Socialdemokraterna.

De signalerna har nått fram till det makthungriga socialdemokratiska partikansliet på Sveavägen i Stockholm. Vill S återfå statsministerposten behöver man behandla Vänsterpartiet med större respekt.

Makten före kapitalismens avskaffande

Trots många krav från enskilda medlemmar om att göra förslaget till partiprogram mer radikalt och revolutionärt, vann partiledningens maktstrategiska linje. Kapitalismen ska inte längre avskaffas. Partiprogrammet är mer pragmatiskt också när det gäller EU och Nato.

”V har uppenbarligen beslutat sig för att hyvla bort de vassaste kanterna för att bli accepterade”, skriver Malin Lernfelt på ledarplats i Kristianstadsbladet. Samtidigt tycker hon det är synd att partierna blir mer slätstrukna. Är det denna typ av politik som väljarna förtjänar, undrar hon: ”En politik som från vänster till höger är allt mer ideologiskt luddig och visionslös. Där makten betyder allt och idéerna inget.”

En intressant analys. Förr stod partierna för mer profilerade och skarpa åsikter. Men det innebar också att samhällsdebatten i hög grad handlade om hur mycket partierna svikit sina vallöften. Politikens förtroende sjönk när färgstarka löften inte infriades.

Pragmatism efter galna årtionden med naiv utopism

Då är det bättre att partierna och deras riksdagsgrupper mejslar ut en politik som faktiskt går att genomföra, som man kan få tillräckligt stort stöd för av andra partier. Alltså en hög grad av pragmatism.

Ett skäl till detta är ju också att de gamla partierna lever i baksmällan av sin utopistiskt radikala politik där man öppnade gränserna för en invandring man inte klarat av att hantera och en energipolitik där man stängt ned fullt fungerande kärnkraftverk samtidigt som man vill använda mer el för att nå bättre klimat. Visionerna har helt enkelt visat sig livsfarliga för den verklighet människor lever i.

Centerpartiet de stora förlorarna

Nooshi Dadgostar ser alltså ut att stärka sitt parti på vänstersidan i svensk politik. Den store förloraren på detta är Centerpartiet. Så sent som i talmansvalen hösten 2022 röstade (förmodligen) S-riksdagsledamöter fram centerkandidaten framför vänsterpartiets namn som vice talman. Då uppfattade S att man hade lättast att göra upp med C. Om V nu blir mer pragmatiskt, så ligger ju ett annat rött parti närmare S än vad ett icke-socialistiskt C gör.

Centerpartiet kommer att få tugga i sig betydligt mer vänsterpolitik framöver, om man fortsätter vara stödparti åt Magdalena Andersson. Hon kan nu spela ut C mot V och få igenom mer S-politik.