Som SD-kandidat i EU-valet blir jag nu hånad av liberaler därför att jag inte ställer upp på woke och hbtqia+++ aktivism. Deras arrogans och okunnighet kan jag inget göra åt. Men jag kan berätta hur det var på 1980- och 90-talen då AIDS drabbade homosexuella, narkomaner, prostituerade och blödarsjuka.
Jag brukar inte lyfta de år jag jobbade för aidsstiftelsen Noaks Ark-Röda korset i slutet av 1980- och första halvan av 1990-talet. Det var en tung och svår tid – innan bromsmedicinerna hade blivit effektiva. Mest unga män smittades av viruset hiv som då innebar en dödsdom. En del blev snabbt sjuka och dog. För andra blev det en långt utdragen process mot döden. Och några förblev i livet till 1996 då nya potenta bromsmediciner kom, som inte bara förlängde livet med några månader utan gav varaktig effekt. Idag kan hivinfekterade leva helt vanliga liv tack vare dessa mediciner.
Civilsamhället fungerade
Det var under tidigt 1980-tal som allt fler unga män som var gay blev sjuka med konstiga symptom. När man förstod att det var ett virus som var smittsamt och dessutom drabbade stigmatiserade grupper, blev sjukvården generellt paralyserad. Därför bildades stiftelsen av läkare och vårdpersonal som själva var homosexuella och insåg att något måste göras. Röda korset gick också in som huvudman och delfinansiär.
I början på 90-talet var hundratals volontärer engagerade, som tillsammans med ett trettiotal anställda ordnade aktiviteter, utbildningar, telefonjour och stöd i hemmet. Ett gästhem öppnades för aidssjuka från hela landet. Det blev en oas utan stigma kring deras sjukdom eller läggning.
Samhället ville glömma
Så gott som varje vecka tändes ett ljus i caféet bredvid en bild på en ung person som just gått bort. Jag var stiftelsens ekonom och inte involverad i omvårdnaden av enskilda, men jag var en del av en gemenskap som präglades av sjukdom och väntan på en ofrånkomlig död. Därtill i ett samhälle som inte förstått minoriteters situation och helst ville glömma att dessa minoriteter fanns. I statliga informationskampanjer om aids skapades mer rädsla och misstänksamhet än förståelse.
För mig som var 27 år när jag klev in i verksamheten, gav de här åren mig många lärdomar. När det är kris – människor dör utan att man kan göra något åt det, kombinerad med rädsla att själv drabbas – då är det inte det offentliga som fungerar och ger trygghet, utan civilsamhället. Vänner, syskon, föräldrar – inte minst mammor – och andra enskilda människor tvekade inte att ställa upp när alla andra drog sig undan.
Inga partier hjälpte till. Vi var dom man talade om i affischkampanjer.
Att älska medmänniskorna – i handling
Om det blir allvar och det offentliga inte fungerar, då ställer vi som människor upp på andra som behöver stöd och hjälp. Här såg jag hur rätt den moderna konservatismens fader Edmund Burke hade när han sa: ”att älska den lilla pluton vi tillhör i samhället, är den första principen (så att säga fröet) för tillgivenhet till en större gemenskap. Det är den första länken i serien genom vilken vi fortsätter mot en kärlek till vårt land och till mänskligheten.”
Till skillnad från vad socialister tror, handlar solidaritet om att själv – personligen – ställa upp på människor i vår närhet. Att uppoffra något för andra. Här är Burke en fortsättning på antikens Aristoteles, som också klargjorde att solidaritet kräver eget handlande av fri vilja. Här duger inte höjda skatter och prat om vad den stora staten kan göra.
Det som räknas är att ge av sin egen tid, kraft och engagemang för att ställa upp för sjuka och utstötta. Arbetet i stiftelsen gav mig insikten om att mänsklig godhet sker utan åthävor, utan floskler och i det tysta.
Där kärlek sker
Min kollega från den tiden, Bodil Sjöström, har just utkommit med sin bok Där kärlek sker. Om hiv, aids och vännerna vi förlorade (Weyler, 2024). Hon har intervjuat dem som var med under åren då dödligheten var närmare 100 procent. Anhöriga, volontärer, personal och överlevare ger perspektiv.
Hon tar också upp konflikten som då fanns mellan Noaks Ark och vänsteraktivisterna i RFSL. Att Noaks Ark bildades av läkare och att prinsessan Christina var vice ordförande i stiftelsen, ”sticker i ögonen på många som är engagerade inom de sexualpolitiska organisationerna”.
Bodil konstaterar nu att strävan efter att legitimera de aidssjuka genom att alliera sig med ”de fina” hade betydelse: fler smittade vågade söka kontakt. (När prinsessan Diana i London och senare drottning Silvia i Stockholm tog aidssjuka i hand var det också betydelsefullt för att bryta paniken och stigmat.)
Bodil berättar hur folk släpptes in till Noaks Ark via en bakdörr i källaren eftersom de var livrädda att bli ”avslöjade” – dels som gay och dels som hivsmittad. Över åren blev det många kändisar som kom den vägen.
Att se människan, att ta sorg på allvar
För mig är den sexualpolitiska aktivismen – då som nu – till stor del babbel där ”godhet” är ett verktyg för det verkliga motivet, som är att tillfredsställa ett uppblåst självrättfärdigande för de som skriker och gapar. De bryr sig inte om någon annan än sig själv och sitt eget tyckande. Åsikter de kräver att andra ska rätta sig efter. Det handlar ofta om narcissister som inget vet om andra människors livsvillkor.
Detta står i skarp kontrast till den mognad som det innebär att ta döende människor på allvar. Bodil skriver:
”För oss som var engagerade i hiv fanns det inte alltid plats för sorg, när någon dött var det dags för nästa som behövde stöd. Jag kan inte minnas att vare sig jag eller någon annan öppet klappade ihop, däremot tog sig sorgen lite märkliga uttryck, som den väl alltid gör. Det rådde också en stor öppenhet kring att vi alla bar på sorg … Det fanns också ett förlösande uteliv. Det kanske låter konstigt att gå ut och festa när man är ledsen, men vi tog med oss sorgen ut på klubbarna, vi dansade, vi skålade, vi vägrade vara en förtryckt minoritet.”
Dagligt tal om ens egen begravning
Jag har flera invändningar mot hur Jonas Gardell beskrev den här tiden i TV-dramat ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Men i sista delen, som i hög grad handlar om begravningen av en huvudperson, träffar han rätt. Den burleska humorn i dödens närhet är väldigt speciell.
Tack vare en insiktsfull begravningsentreprenör i Stockholm fick de sjuka förslaget att med byrån planera sin egen begravning. Hur denna begravningsceremoni skulle utformas blev en av de vanligaste dagliga diskussionerna på gästhemmet, under ”ganska grov jargong”, som Bodil skriver. Det hela hade börjat med att begravningsentreprenören upprörts över att man på sjukhusen förvarade de som dött i aids i svarta sopsäckar. ”Det var människor i de där påsarna, killar som medan de levde inte känt fullt människovärde [och] ända in i döden skulle de behandlas som sopor”, säger han i boken.
Den här kommentaren visar empati och omsorg på riktigt.
I dödens närhet lär man sig att inte backa
Jag kände att jag gjorde en viktigare insats genom att sköta administration och bokföring här, än de politiska uppdrag jag hade som fritidspolitiker. Men det var mycket lidande, rädsla inför döden och sorg över bortgångna, de flesta hade inte fyllt 30.
Hur orkar man? Bodil fångar det väl.
”Under drygt ett decennium fick vi dödsbud om och om igen. Ibland hade vi inte ens koll på vilka som dog … Vad gjorde det med oss? Det kan lätt bli lite klyschigt när man pratar om vad vi lärde oss av den svåra tiden, men där fanns faktiskt ett slags belöning, ett pris vi inte bara betalade utan också något vi fick.”
Ja, hur konstigt det än låter så lärde jag mig mer om livet genom att finnas i den obönhörliga dödens närhet. Ungefär som en del överlevande vid en flygkrasch säger: Man uppskattar sitt liv mer.
Bodil citerar en överlevare, som var nära sitt sista andetag när han fick nya bromsmediciner och kom tillbaka till ett fullvärdigt liv. Han säger att han lärt sig att inte backa inför svårigheter. Man kan tvärtom ta ett steg framåt. Det handlar om mod, byggd på erfarenhet.
Nu finns lika rättigheter – det räcker så
På den här tiden fanns inget erkännande av att det fanns homosexuella. Beteckningen som sjukdom hade visserligen avskaffats, men det är som Bodil skriver om skälet till att just homosexuella män drabbades så svårt av aids/hiv: Man kunde inte leva som man ville. Och måste man smyga med sexlivet utsätts man för större risker.
Idag lever vi i en annan värld. Diskriminering är förbjudet. Det som först blev lag om samkönade sambor har utvecklats till könsneutral äktenskapslagstiftning, socialförsäkringslagstiftning, och antidiskrimineringslagstiftning och hatbrottslagstiftning. Allt detta politiska arbete har varit viktigt för att förbättra livssituationen för homo-, bi- och transpersoner och göra samhället jämlikt.
Jag var själv med att driva på för att det diskrimineringsförbud som fanns mot rasism också skulle omfatta sexuell läggning. Jag var dessutom den förste öppet homosexuelle riksdagskandidaten i Sverige 1991. När jag pluggade på Stockholms universitet deltog jag i initiativet att starta en gaystudentförening, då den första i landet. Det är ett exempel på konkreta initiativ, som inte är pladder utan faktiskt leder till förändring som bygger på ömsesidig respekt mellan majoritetssamhälle och minoritet.
Då, för 30 år sedan, behövde politiska förändringar i lagstiftningen ske. Men nu finns de rättigheter som bekräftar människors lika värdighet. För mig räcker det. Alla människor ska respekteras i samhället och inte särbehandlas.
Identitetsivrande politik leder idag till ett splittrat samhälle, där vissa specifikt individuella perspektiv kräver att få bli allenarådande, utan insikt om att samhället också behöver samexistens och ömsesidig respekt och samarbete för allas bästa. (Något jag förespråkade i en debattartikel i Reporter redan 1991.)
Lev – och låt leva! Det tyckte jag då och det tycker jag nu när det gäller människors olika sexuella identiteter. Friheten att få vara jämbördig räcker. Man behöver inte tvinga alla andra att tycka likadant eller något alls.