Jag ser en ny trend i mediedebatten. Fler och fler inser att Sverigedemokraterna haft rätt. Om migration. Om kriminalitet. Om energi. Om klimat. Om försvaret. Om globalisering. Men ändå vill man se Sverigedemokraterna som ”onda”.
Låt mig ge några exempel.
Småfolkskonservativa
I Fokus (25/4) skriver krönikören Thomas Engström under rubriken ”Mer tjurskallighet, tack!” att det är Sverigedemokraterna som tagit Centerpartiets plats som det konservativa partiet som kritiskt ifrågasätter nymodigheter. Men ändå vägrar han se SD som folkliga.
”Den främsta orsaken till att Åkesson i stort sett är statsminister i dag är att Centerpartiet lämnade walkover ute på landet och helt slutade verka som konservativ kraft. Alla andra förklaringar – folk känner sig som förlorare i globaliseringen, folk med låg utbildning är lättskrämda av förändringar – är nonsens. Endast i tomrummet efter Thorbjörn Fälldin kunde en sådan … typ som Jimmie Åkesson framstå som ens det minsta folklig.”
Den sorts väljare Fälldin hade finns idag hos Sverigedemokraterna. Det är så befriande att under resor för partiet runt om i landet möta människor som är stabilt förankrade i sin vardag, i sina yrkesliv och i lokalsamhället. De jag träffar i SD idag, är de jag på 1980-talet träffade i C.
Partiet som ser problemen
Även om Elin Larsson i Kristianstadsbladet (28/4) medger att det är Sverigedemokraterna som påtalat alla de problem som landet idag brottas med, är hon inte nöjd.
”Efter mordet i Skärholmen var Jimmie Åkesson (SD) inte sen med att beskylla det som hänt på alla andra. Som om att SD inte har något att göra med politiken som förs, utan har någon sorts luddig sidoposition där de kan välja om de tar ansvar eller inte. SD påtalar bara problemen, bristen på lösningar är alltid någon annans fel. Att se hur Kristersson låter SD hållas i stället för att kräva att de står upp för den politik partiet varit med om att utforma börjar bli löjligt. Kanske är det så att tiden är inne för Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna att låta Sverigedemokraterna ta plats i regeringen.”
Ja, tacka tusan för att felet inte är Sverigedemokraternas! Partiet har motarbetats och beskyllts för allehanda ondskefulla epitet, men det har visat sig att partiet fått rätt. Nu är alla andra partier för det man förut kallade nazism. Att Sverigedemokraterna ”skyller” på alla andra beror ju också på att partiet inte fått vara med i makten och genomföra den egna politiken.
Det är de andra partierna som gjort allt för att inte låta SD ta ansvar.
Partiet som minskat polariseringen
I Svenska Dagbladet (20/4) konstaterar Andreas Ericson att en positiv sak med könsbyteslagen är att debatten om den varit mer civiliserad än på länge.
”Det som slagit mig är hur civiliserad debatten ändå blev. Påfallande många inlägg utgick från formuleringar av typen ’jag förstår den andra sidan här, men…’ och fortsatte sedan för att just försöka övertyga. [Dessutom:] lovsånger om den egna sidans glans och felfrihet var mer sällsynt. Något som också var (ovanligt) sällsynt var … svartmålningar. Den andra sidan hade visserligen fel, men var varken nazistisk, imbecill eller förebådande civilisatorisk undergång.
Det är ingen liten sak i ett land där det sedan ett drygt decennium rått allmän mobilisering i kulturkriget. Det är lätt att föreställa sig att samma fråga år 2014 hade havererat i en orgie av invektiv, polisiär bevakning av glosor, uthängningar, skampålar och allmän förbittring.”
Ja, det är en intressant iakttagelse. Och ett resultat av Sverigedemokraternas framgångar. Andra partier har i årtionden skrikit sig hesa med invektiv, men kan konstatera att de är meningslösa. Debatt i sak är det enda som fungerar.
Men att tala sanning är fortfarande ”huvudlöst”
När Jimmie Åkesson konstaterade att det finns en övre gräns för hur mycket Sverige kan ge Ukraina passade S, L och C på att – vulgärt och medvetet vilseledande – anklaga Åkesson för allehanda ondska. Detta får Fredrik Haage i Smålandsposten (29/4) att hellre stå på taktikernas sida än sanningssägarnas:
”Vid någon punkt är det faktiskt stopp; en övre gräns. Men politisk debatt är inte i närheten av att vara så generös att Åkesson kan räkna med att bli tolkad på det sättet. Att sitta och resonera i sådana termer är förbluffande naivt. … Åkesson har nu (förstås) fått höra av partiledare och andra att han är ’farligt för Sverige’ och att statsministern måste ’ta avstånd’. Det är både orättvist och rättvist. Ingen av hans rödgröna kritiker har förstås någon som helst tanke på att förklara för väljarna vilka delar av välfärden som de först tänker amputera om Ukraina bedöms behöva hundratals miljarder. Även om det är det ett gränslöst stöd till Ukraina innebär. Ändå har de rätt i att hans uttalande är huvudlöst. Internationell politik är nämligen till stor del ett signalsystem.”
Nej, Haage har fel. Det är alltid rätt att säga sanningar, särskilt om man pressas på svar och alternativet är att ljuga.
SD har inte bara rätt, de talar också sanning
Det som gjorde Winston Churchill så folkkär och till en stor statsman var att han sa sanningen till folket. Kriget skulle bli fruktansvärt. Motgångarna många. Inga lätta segrar. Ja, hands regeringsförklaring när andra världskriget brutit ut var brutalt ärligt: ”I have nothing to offer but blood, toil, tears, and sweat” (jag har inget annat att erbjuda än blod, möda, tårar och svett).
Människor vill höra sanningar av sina ledare. Inte taktiskt svammel, halvlögner och okvädna visor.
Här finns ännu en skillnad mellan SD och de andra: Partiet förstår sig inte bara på tiden vi lever i, utan också vad den kräver av politiskt ledarskap.
Detta vill inte partiets motståndare medge. Men det blir allt svårare att lita bli.