Ännu en debatt. På måndagskvällen möttes åtta kandidater inför EU-valet för debatt om AI, demokrati, migration, försvar och klimat. Jag slås av hur starkt och totalt de sju andra tror att EU är vår tids frälsare.
Det är ingen enkel situation att möta sju motdebattörer som talar som om de är alla goda gåvors givare och att EU kommer att lösa alla problem. Som EU-skeptiker blir jag redan där, den ”onde” som har fräckheten att påpekar att kungen är naken.
I denna debatt ville flera kandidater öppna gränserna mer. Alla asylsökande måste släppas in i Europa och få sin ansökan behandlad.
Hur naiv får man bli?
Studier visar att uppemot 700 miljoner människor idag uppfyller de generösa villkoren för att få asyl. Den rätten har ju utvidgats från att gälla direkt livsfara till att vara utsatt för diskriminering och riskera att få göra värnplikten i hemlandet.
Trots detta enorma tryck mot Europa ville de andra kandidaterna inte lyssna på mina invändningar.
”Du gnäller bara”, sa L-kandidaten.
Det är så mycket roligare att tala om allt som EU ska lösa. Bara vi överlåter all makt åt EU-byråkratin så kommer alla problem, sim-salabim, att försvinna.
Allt kan EU fixa. Migrationen, AI-tekniken, klimatet. Bara vi svenskar överlåter all makt åt Bryssel.
Ja, även försvaret ska nu skötas i EU. Detta trots att Sverige just gått med i Nato.
Låter det inte skönt? Slippa allt ansvar. Eller? Det kan låta glatt och upplevas som lättande, att någon annan, någon större aktör, vill ta hand om oss. Men så är det ju inte. Vi blir ändå ansvariga för att betala med vår välfärd – och dessutom förlorar vi makten över våra liv. Makten försvinner bort i EU-byggnadernas långa korridorer befolkade av fransmän och tyskar.
Och har EU visat sig bättre på att fatta beslut än Sverige och svenskarna på hemmaplan? Inte alls.
Jag tog upp det faktum att Sverige släpper ut hälften så mycket koldioxid som Finland – och då är Finland duktigare än de flesta andra i EU. Sverige har redan gjort läxan när det gäller klimatutsläpp. Vi producerar el som är 30 gånger renare än Tyskland.
Så varför ska vi svenskar plågas och göra jobbet medan övriga européer rycker på axlarna åt EU-direktiv?
Min slutsats är att de sju andra partierna lider av någon sorts mindervärdighetskomplex. De vill visa sig duktiga inför Frankrike och Tyskland, de stora länderna i EU. Partiernas kandidater vill så gärna komma med i gänget med de stora grabbarna.
För det är de beredda att skänka bort svenska folkets suveränitet och självbestämmande.
Men inte jag och Sverigedemokraterna! Vi vill flytta makten tillbaka till fungerande demokratiska institutioner på hemmaplan. Vi fjäskar inte för de som vill agera överheter över oss och andra mindre nationer. Vi tar inte den enkla vägen och låter andra ta ansvar – makt – över samhällsuppgifterna.
Där finns den verkligt stora skillnaden mellan Sverigedemokraterna och resten.