Socialdemokraterna försöker slå sig in i debatten igen, efter att Magdalena Andersson gjorde bort sig genom flera bittra och känslostyrda utfall. I ett ”linjetal” gick hon till storms mot privatiseringar och avregleringar. Men utan några konkreta förslag.
Socialdemokraterna ska ”städa upp marknadskaoset” i de skattefinansierade verksamheterna.
– Mitt besked är att vi behöver en ny riktning där vi gör upp med marknadsmisslyckanden, sa S-ledaren.
Det var många floskler i talet, men vilka förstatliganden som väntar ville inte Andersson gå in på. I lösa formuleringar talade hon mot vinster i skolan. Hon tycker inte heller att el- och bankmarknaderna fungerar tillräckligt bra.
TT pekar på att S i opposition lagt fram förslag om att staten ska kunna ta över HVB-hem, att återförstatliga järnvägsunderhållet och att staten ska ta över ansvaret för personlig assistans.
Systemen behöver styras upp
I grundfrågan finns det något matnyttigt i det Magdalena Andersson tog upp. Många system fungerar dåligt, men det är ju staten som misskött sig när skattepengar hamnar i fel fickor. Socialdemokraterna har ju administrerat allt detta i åtta år utan att göra något.
Varför skulle S bli bättre på detta just nu?
Partiet har rätt i systemfel behöver åtgärdas, men det är inte säkert att det skulle bli bättre om politiker ska detaljstyra allt. Det är egentligen ingen höger-vänsterfråga, även om S vill göra det en en sådan.
Också konservativa, och till och med liberaler, är missnöjda med hur statens resurser används – både genom bidragen till privata utförare och inom statliga myndigheter som Trafikverket (som ökade sin personal med 48% under S-regeringstid 2014-22).
Det handlar om management och incitamentstrukturer. Om sunt förnuft. Inte höger eller vänster.
Belöna ansvar och verkställt arbete
Det gäller att organisera verksamheter så att staten och skattebetalarna får ut mesta möjliga av pengarna. Då behöver långsiktigt ansvarstagande belönas framför kortsiktighet i myndigheter eller kortsiktiga kontrakt.
Under lång tid har specifik kunskap ”på golvet” missgynnats medan förmåga att prata har belönats. En akademisering (academicizing) har skett där man tror att teoretiska studier i böcker är viktigare än att kunna hantverket ute i verkligheten. Brittiske journalisten och författaren David Goodhart har beskrivit utvecklingen som att ”snart krävas en filosofie doktorsexamen för att söka jobb som vaktmästare”.
I hans bok Head, hand, heart (och som recenserats här i Samtiden) menar han att denna utveckling mot allt mer fokus på akademiska meriter leder oss fel – både inom det offentliga och företagen. Vi måste börja uppskatta andra, i många fall mer väsentliga meriter, som praktisk erfarenhet och yrkesskicklighet.
Mer makt och status till yrkesfolket på golvet. Så skulle man kunna summera Goodharts analys. Som konservativ ställer jag helt upp på detta sunda förnuft. Här skulle också S kunna bidra – om de inte vore så fixerade vid socialismens dogmer om att vara avundsjuk och främst vara ute efter att hindra privata alternativ snarare än nå bästa avvägning.