Att låta grova våldsbrottslingar som avtjänar långa fängelsestraff ställa sig på teaterscenen är typisk svensk kriminalpolitik: ”Släpp fångarna loss, det är vår”. Naiviteten är bottenlös. Nu skildras upptakten till Malexandermorden i miniserie: ”Smärtpunkten” i SVT.
Teaterprojektet med den världskände dramatikern Lars Norén på Tidaholmsanstalten slutade med brutala mord på två poliser 1999 i Malexander, Östergötland.
Jag har sett första delen av miniserien ”Smärtpunkten” och den är visar hur farligt det kan bli med en cocktail av kändisskap (inte kan väl en framgångsrik dramatiker som Lars Norén stoppas?), teaterbranschens normlöshet, kriminalpolitisk slapphet och testosteronstinna, våldsbenägna och känslomässigt sårbara unga män.
Naivitet som drivkraft
Det är imponerande att se hur skickligt detta speglas i miniserien. Naiviteten. Egentligen är det inte fel att försöka skapa något nytt, att hoppas på att teatern skulle kunde rehabilitera råskinn från deras kriminalitet. Man ville göra gott, men orsakade död. Som alltid genom hela mänsklighetens historia: Vägen till helvetet är kantad av goda avsikter. I detta fall blev resultatet bankrån och att två poliser fick sätta livet till.
Felet var att varken teaterfolket eller kriminalvården kunde göra konsekvensanalyser och bedöma vad som krävs för att hålla råskinnen på plats. Man var naiv och förstod inte att agera så att man inte lät sig utnyttjas. Det blir problem när de smartaste i rummet är de kriminella, som lurar skjortan av byråkrater och konstnärer.
Ingen rehab utan allvaret
Ska man inte ge råskinn som de som var med i kretsen kring Noréns pjäs ”Sju tre” en ny chans i livet?
Det som överraskar mig med miniserien är hur väl Tidaholmsinternernas sårbarhet skildras. När en professionell skådespelare ska tas med i pjäsen blir han omedelbart aggressivt attackerad eftersom internerna känner att skådespelaren är nervös i deras närvaro. Då blir våldsbrottslingar som vargar: De attackerar det man uppfattar som svaghet. Det får dem också att lockas till nazismens socialdarwinism (det var därför hudfärg var mindre viktig än våldskapital).
Orsaken är att de själva är sårbara – och inget provocerar så mycket som att bli påmind om sin egen rädsla och känslomässiga skador. Våldsbrottslingar kan bara hantera det på ett sätt: gå till attack.
Därför fungerar aldrig rehabilitering byggd på snällhet, ”förståelse” eller att tycka synd om.
Bara genom att vara bestämd utan att vara oförskämd, självsäker men samtidigt trygg och ickeprovocerande, går det att nå fram till den här sortens personer. Det måste vara på allvar. Inget trams.
Blev jippo som spårade ur
Med en annan kriminalpolitisk ideologi, en som inte ger efter för snällhet utan upprätthåller allvaret, hade kanske teaterprojektet kunnat fungera. Internerna skulle naturligtvis aldrig ha fått permissioner och de skulle framträtt under sträng bevakning när de var utanför anstalten.
Jag tycker inte man ska avfärda nytänkande och udda metoder att bemöta våldsamma individer som begått vedervärdiga brott. Miniserien fångar hur kontroversiellt och djärvt försöket med pjäsen ”Sju tre” var, inte minst jämfört med konventionell teater på Dramaten.
Men när det hela började spåra ur, borde det naturligtvis ha avbrutits. På grund av den vänsterkriminologiska och politiskt korrekta idiotin – som ännu råder i vårt land – tillät man spektaklet fortsätta. Vilket resulterade i dödlig utgång.
Vad gäller idag?
Hur gick det för de kriminella i verkligheten? Tony Olsson blev frigiven i september 2023. De två som inte var med i pjäsen men engagerats till rånarturnén under permissionerna som teaterprojektet medgav, dömdes också för polismorden: Andreas Axelsson släpptes fri i oktober 2022. Jackie Arklöv har inte fått sitt livstidsstraff tidsbestämt och blir kvar i fängelse. Han har överklagat till HD. Mats Nilsson som var med i pjäsen men inte under rånarturnén, dömdes för häleri till ett års fängelse. Carl Sumonja, dömd till 14 års fängelse som ledare för ”militärligan” och initiativtagare till teaterprojektet, var inte med på rånarturnén och släpptes 2003.
Några som aldrig kommer tillbaka är polismännen som sköts till döds på nära håll när de gjorde sitt jobb att försöka värna tryggheten i samhället: Olle Borén (42) och Robert Karlström (30).