Det socialdemokratiska förnyelsearbetet efter valförlusten går trögt. Man vill stå för allt – och inget. Kan en ny bok visa vägen?
Journalisten och författaren Lars Åberg har kommit ut med boken Mest kränkt vinner (Karneval, 2024). Där gör han upp med migrationspolitikens följder och förluster.
För mig är det förunderligt att det som Sverigedemokraterna för 30 år sedan varnade för skulle hända, börjar nå medvetandet hos övriga samhällskretsar först när det hänt och mycket av Sverige är förstört. Men varningarna togs som rasism av etablissemangen, medan svenska folket förstod och röstade fram partiet i senaste valet till att bli näst störst.
Nu när svenska bostadshus bombas närmast varje natt, när skjutningarna är på en avsevärt fler än i jämförbara länder, när vuxna konstaterar att man inte kan säga till ungdomar längre eftersom risken att bli dödad är för stor, då först börjar böcker komma om att Sverige har enorma problem som inte grundar sig i rasism utan i galen politik.
Varför lät man medvetet förstöra landet?
Jag vill höra de ansvariga bekänna sina skulder. Höra dem berätta varför man lade om kursen för det välmående landet och öppnade gränserna för all världens lycksökare och kriminella. Det var ju inte så att varningar saknades. Men varningar stämplades som rasism. Varningar sågs som provokationer och gjorde att partierna blev än mer extrema i sin invandringspolitik.
Och detta trots att varningarna bottnade i gedigen forskning som visat att stora diasporor är omöjliga att integrera i ett nytt land. De sju etablerade partierna viftade bort vetenskapen och höll krampaktigt fast vid utopin om att bara svenskarna öppnar sina hjärtan och plånböcker blir det frid på jorden.
Alla dåvarande riksdagspartier gick tvärs emot bättre vetande.
Varför?
Nu dokumenteras det varningarna varnade för
Jag lägger ingen skuld på författaren Lars Åberg. Han var tidigt ute med att dokumentera att Sverige höll på att spåra ur. Men jag är bedrövad över att svenska etablissemang inte tog varningarna på allvar. Det är först när svenska folket röstat in ett nytt parti som frågorna kunnat tvinga sig in på dagordningen.
Åberg skildrar eländet som politiska inkompetensen orsakat. Det har också gjorts av statsvetaren Katarina Barrling i ”Saknad”.
I en ledare i Folkbladet (S) summerar Widar Andersson boken budskap om vad som hänt i Sverige: ”De svenska och välbekanta normerna upplöstes. Plötsligt var språket inte så viktigt. Folk kan bo här i decennier och strunta i SFI och kräva skattebetalda tolkar hur länge som helst. Plötsligt var politiska institutioner och lagar inte så viktigt. Hederskulturen och islamismen kunde breda ut sig. Den dödliga gängkriminaliteten ursäktades och dess artister prisades i den statliga radions galor.”
Men detta elände hade inte behövt ske. Det måste sägas. Inte för att låta bitterheten ta överhanden, men för att än en gång varna för att sätta hopp till att de som ställde till allt detta skulle kunna rädda upp situationen. De sju gamla partierna har ju inte ens kommit så långt som Åberg eller Barrling i sin analys, och än mindre i sitt medvetande.
Det trygga och välkända har upplösts
Åbergs bok kan summeras i en av hans meningar: ”Så tokigt allting har blivit, inte för att det främmande kommit utan för att det välbekanta gett sig av; upplösts.”
Med det menar han att det inte är rasism som ligger bakom kritiken mot stor invandring, utan att den svenska kulturen, de svenska sederna och normerna löses upp. Sverige är idag en anarki där kriminella tar över genom grovt våld och korruption. De gamla partierna står lamslagna inför utvecklingen, ja, S i Botkyrka försvarade till och med öppet att det var okej att kriminella gängen tog över kommunalt finansierade fritidsgårdar.
Socialdemokraterna lierade sig med knarkbaroner. Det var vad som hände i Botkyrka. Och man försvarar det ända upp i partiledningen. Man har inte ändrat sig, men hederliga S-ledamöter i kommunfullmäktige hoppade av partiet och styr nu med de borgerliga. S-ledningen har inte rensat upp.
Som att göra bocken till trädgårdsmästare
Därför är jag inte alls med Widar Andersson när han menar att Socialdemokraterna skulle kunna ta hand om att återställa Sverige eftersom det inte handlar om rasism. Han menar att partiet skulle kunna återskapa ”en välbekant samhällsförvaltning som står upp för språket och lagarna” bara ”man vill och vågar.”
Nej, nej, nej. Även om man skulle vilja och våga, räcker inte det. Man måste också förstå. Mentalt förstå att värnandet av det svenska inte är rasism. Det gör inte Socialdemokraterna. De är djupt förankrade i globaliserade idéer om universalitet och extrem postmodernism. Där går allt ut på att först se alla människor som lika oberoende av kultur, sedan att paradoxalt nog dela upp människor i etniska grupper och tävla om vem som är mest kränkt. Det är en mentalitet S aldrig kommer att kunna göra sig av med, när man väl kapitulerat för den.