Jag blev förvånad när förre fotbollsstjärnan Henrik Larsson sa ”Jag ser mig som utlänning” i intervju när han står i kvarteret i Helsingborg där han växte upp. Han som fick allt – talangen, pengarna, berömmelsen och inte minst kärleken från svenska folket när han bar landslagströjan.
Inte heller reportern från den stora brittiska vänstertidningen The Guardian kan riktigt förstå vad det är Henrik Larsson menar.
”Stadsdelen Närlunda i Helsingborg är en komplicerad plats, ett idylliskt och grönt höghus med engelska mått mätt men också platsen för ett brutalt mord 2021, där en man sköts ihjäl i en gångtunnel i närheten. Men så är också Larsson en komplicerad person, hängiven sitt land men också osäker på sin identitet. … Han är lugn och självsäker, men också sårbar. Artig men kortfattad. Det är en förvirrande blandning.”
Pappa från Afrika
Henrik Larsson växte upp på 1970- och 80-talen då det var lugnt och tryggt i Sverige. Men barn är inte snälla mot varandra och Larsson berättar att han klappade till dem som kallade honom n-ordet. (Andra blev retade för glasögon, för att vara tjocka eller för att vara korta.)
– Jag vet inte vad jag är, för att vara ärlig. Jag vet att jag är svensk, men jag har aldrig känt mig 100 procent svensk. Kanske är det för att jag har respekterat min pappas uppväxt (han är från Kap Verde). Det var inte förrän jag lyckades på fotbollsplanen som jag började känna mig mer svensk. När du inte är någon är du betydelselös, när du lyckas glömmer folk var du kommer ifrån, säger han.
Bitterhet i tonen
Ja, det där uttalandet, som fått stor spridning i svenska medier, framstår som en förvirrande blandning av olika känslor och perspektiv.
Henrik Larsson verkar vara väldigt bitter över att fotbollskarriären är över. Han säger i intervjun att han inte längre har några känslor för sporten.
– Jag är så trött på fotbollen … Kraven är så höga … Det handlar bara om pengar, säger han.
Bittert så det förslår.
Blandar samman känslor
Jag får intrycket att Larsson blandar samman bitterheten över fotbollen med sin uppväxt på ett sätt han kanske inte menar. Han säger ju att han inte känner sig som helsvensk av respekt för fadern. Det är begripligt och hedervärt. Och visar att integrationspolitik aldrig kan fungera fullt ut. Integration kan inte radera ut föräldrarnas härkomst, allra minst för de egna barnen.
Sedan lägger han till att han inte blev erkänd förrän han blev framgångsrik idrottsman.
Det tar form som kritik mot Sverige. Att hans utländska bakgrund inneburit att han inte blev erkänd som individ i sig. Men sett till hur bittra hans minnen är över fotbollen kan det istället vara uttryck för en allmän samhällskritik och moralisk reflektion om att människor inte blir erkända utan framgång – i något samhälle, även ett afrikanskt.
Men så som han formulerar sig blir det svenskarnas fel, inte ett allmänt drag hos mänskligheten.
Allmän osämja övertolkas när etnicitet finns med
Det är ett grovt och skadligt felslut. Men vi ser den här sammanblandningen hur ofta som helst. Så fort etnicitet finns med i bilden får den huvudrollen – inte situationen som sådan. Ett exempel från fotbollen är ju när förbundskapten Janne Andersson frågar, efter att ha fått hård kritik i studion: ”Vad representerar du?” Hade det varit en etnisk svensk som fått frågan hade det tolkats som att kommentatorn bara representerar sina egna åsikter och inte är någon auktoritet. Men nu var det Bojan Djordjic, och då drog han rasistkortet direkt.
Det som är kritik i sak mellan svenskar kan vara stenhård men tolkas inte som något annat än en utskällning, men blir ofta tolkad som rasism om utskällningen riktas mot person med annan bakgrund.
Här är kärnan till varför integration inte fungerar. Det blir så lätt att missförstå. Och det är så lätt att skuldbelägga ett helt folk för det någon enstaka individ gjort. Åt båda håll.
Det är därför invandring endast fungerar om den handlar om mycket små volymer, så som det var fram till 1970-talet i Sverige.