Kriminalpolitiken rör sig sakta i SD:s riktning. Men det är motvilligt och de gamla partierna vill så fort som möjligt sluta gå i den riktningen och återvända till ”saft och bulle”. Bara ett parti ligger på för att tvinga fram mer hårda tag.
Jimmie Åkesson angrep gamla floskler efter mordet på pappan inför sonen i Skärholmen förra veckan och vill att ”Sverige förklarar fullt krig mot varje enskild individ i dessa kriminella gäng”.
I Svenska Dagbladet frågar Torbjörn Nilsson:
”Men vad innebär det? Vilken utredning har den regeringsmajoritet, som Åkesson är största parti i, tillsatt för att genomföra detta krig? Vilka pengar har Åkesson förhandlat fram för att säkerställa att det blir ”fullt krig” och inte bara ”rapade floskler”?
Jag ställer frågorna eftersom Jimmie Åkesson är en sådan framgångsrik politiker. Han har förstås rätt när han påpekar att det rör sig om ackumulerade problem som härrör från beslut tagna när hans parti inte var med, från den tiden då folk varken lyssnade eller röstade på sverigedemokrater. Men det börjar bli längesedan det var så.”
Nej. Det är fortfarande så!
De gamla partierna tar inte ledningen i debatten
Visst, i ord säger de sju gamla partierna att de förstått att polisen måste återfå sin auktoritet istället för att beordras att hoppa runt i bollhagar och rida trähäst.
Men egentligen vill de återgå till ”saft och bulle”, alltså att man ska försöka prata de kriminella tillrätta och inte använda repression och auktoritet.
Hur vet jag det? Varje gång Sverigedemokraterna föreslår skärpningar protesterar flera partier medan andra håller tyst och låter SD ensamma ta smällarna med anklagelser om än det ena än det andra. Sedan, när förslagen som Sverigedemokraterna lagt fram funnits en stund i debatten, ja, då kommer de andra partierna efter och säger ”jamen så här har vi alltid tyckt….”
De sju gamla partierna är opportunister, de väntar och ser vilka förslag som SD föreslår och som går hem i opinionen. Sedan ställer de in sig i ledet.
De leder inte samhällsdebatten. De smyger efter.
De kommer springande när SD röjt vägen
Låt mig ta ett konkret exempel. Under Jimmie Åkessons tal på Landsdagarna i november sa han att moskéer som sprider extremistiska budskap ska stängas. (Visst han spetsade till de retoriska formuleringarna, men det var innebörden.) Mot detta gick alla sju gamla partier emot och därtill i hetsiga ordalag. Liksom alla ledarskribenter från höger till vänster. Jag fick från SvD-ledarskribent i radiodebatt höra att detta oseriösa förslag hade ”Åkesson dragit ur röven”.
ALLA var emot.
Sedan lät Riks genomföra en opinonsmätning. Sentio visade att 60,5 procent av svenska folket ställde sig bakom Åkessons krav på att stänga moskéer som sprider extremistisk budskap.
Vips! Snart sprang de gamla partierna ut och sa… Moskéer som sprider extremistiska budskap borde kunna stängas. Och så har vi alltid tyckt!!!
Därför att de, egentligen, inte vill
Varför blir det så här, gång på gång? Kan inte de gamla partierna hitta på en enda lösning på egen hand? Det enda logiska svar jag kommer på är att de sju gamla partierna egentligen inte vill ha några skärpningar. De är starkt obekväma med att tala om återupprättade auktoriteter.
De känner sig dock tvingade att göra det – eftersom Sverigedemokraterna gått före och visat att det i svenska folket finns en stark opinion för att återupprätta auktoriteter.
SD har inte 50 procent
Därför är Sverigedemokraternas roll fortsatt att gå före och visa vägen för de stackare som inte kan tolka den tid och det klimat vi nu lever i. För konservativa är det självskrivet att rättsstatens våldskapital alltid måste vara starkare än det värsta kriminellas våldskapital. Om inte, tar kriminalitet och korruption över.
Nilsson vet ju också att Sverigedemokraterna dels inte sitter i regeringen, dels inte har 50 procent av riksdagen bakom sig. Det betyder att partiet inte kan få igenom sin politik fullt ut. Men partiledaren kan alltid tala om vilken denna politik är. Vilket han också gör.