En ny biografi har öppnat såret efter Metoo-dreven 2017. Johan Hiltons ”Den siste teaterdirektören” handlar om Stadsteaterns och Kulturhusets chef Benny Fredriksson som tog sitt liv efter falska anklagelser under Metoo.

KOMMENTAR. Mycket har redan skrivits om hur falskt och illasinnat Metoo-drevet blev. Men nu kommer ännu en bok om det tydligaste offret för mediedrevet: Benny Fredriksson.

Han kom från en enkel uppväxt och blev ”kungen” vid Sergels torg där både Stockholms stadsteater och Kulturhuset ligger. Han var teaterchef i 17 år, vilket är unikt. Dramaten hann avverka tre chefer på samma tid. Fredriksson var djupt engagerad, drivande och hade blick för vad som både hade kvalitet och kunde fånga en större publik. Besökssiffrorna steg under hans ledning.

Men som så ofta med en stark och kompetent chef: De som inte höll måttet lade skulden för sitt tillkortakommande och misslyckande på Fredriksson. De använde Metoo-kampanjen för att komma åt honom.

Fördelar skulden

Därför blir det löjligt när kulturskribenter nu försöker ”fördela skulden” över att Fredriksson jagades bort från teatern, och sedan tog sitt liv. DN-kultur har idag en artikel som tar de som kritiserade Fredriksson i försvar och som slutar med frågan: ”För vad hade hänt om de hade blivit lyssnade på från första början?”

Det är en löjlig fråga. Alla som jobbat i sammanhang där kreativitet och engagemang är viktiga beståndsdelar vet att den vanligaste kritiken från de som har de sämsta idéerna och tillför minst alltid är att man ”inte blivit sedda” och ”inte blivit lyssnade på”. Men kom ihåg: Det är en sak att bli lyssnad på och en helt annan om de som lyssnat håller med.

Satt han för länge?

Somliga av kritikerna menade i en SVT-dokumentär att Fredriksson fick sitta för länge som teaterchef, vilket gjorde att de som han inte uppskattade aldrig fick chansen inför en ny teaterchef som kanske haft en annan syn. Man kan inte hävda att kultur-Sverige idag är något att skryta med, men hur mycket sämre hade det inte varit om chefskap i kultursektorn fördelades ”rättvist” som mellan dagisbarn i förskolan?

Fredriksson premierade de dugliga, kvaliteten ökade och beviset var att publiken strömmade till.

Men kvalitet har en förvånansvärt svag betydelse i kulturkretsar.

Och då stack det i ögonen att ha en handlingskraftig och drivande teaterchef som nådde goda resultat, både kulturellt och ekonomiskt.

Självklart ska en sådan kraft få leda verksamheten så länge som möjligt. Här borde omgivningen ställt upp, framför allt politikerna. De var Fredrikssons arbetsgivare och de hade helhjärtat ställt upp på hans ledarskap – till dess mediedrevet drog igång. Då backade alla undan.

Vänsterns pöbelvälde

Det som gör den här tragiska dramatiken intressant för mig är att den uteslutande handlar om vänstermänniskor. Feminister, vänsteraktivister, radikaler och normbrytare. De som anser sig stå för det ”goda” här i världen, medan konservativa och högern är så onda, så farliga, så vidriga.

Här avslöjades med all tragisk tydlighet att inga aktörer är elakare mot varandra än kulturvänstern.

Förr ansåg jag de hatfyllda utfallen från vänster mot konservativa och borgerliga var ett tecken på deras engagemang. Att de så att säga var övertända i mötet med meningsmotståndare. Men Metoo visade att de är lika aggressiva och fördömande mot sina egna.

I Georg Büchners drama Dantons död om franska revolutionen heter det: ”Revolutionen äter sina barn”. Den insikten gäller också dagens vänster.

*

Mer i Samtiden om Metoo: Så blir den ilsket hatfyllda kulturvänstern avklädd (26 sept 2021), Soran Ismail, kändisskap och avsaknad av normer (10 april 2021), ”Min intellektuella feghet äcklar mig” (7 maj 2019), Kultureliten förnekar sig aldrig – Nu skyller man sina svinerier på ”samhället” (29 mars 2019), Åsa Linderborg: Även kvinnor tafsar (2 april 2018), 68-vänstern banade vägen för kvinnokränkningarna (4 feb 2018), Fake news och moralpanik i följderna av Metoo (13 dec 2017), Hyckleriets bumerang träffar medie- och kulturvärlden (12 nov 2017)