Anna-Greta Leijon död – Jag minns maktarrogansen

Hon tillhörde den absoluta toppen av Socialdemokratin. De som ansåg sig stå över lagarna. Något som framkom när hon gav Ebbe Carlsson regeringens mandat att utreda Palmemordet.

KOMMENTAR. Det är nog få som minns henne idag. Jag ser att även partiorganet Aktuellt i Politiken bara har en kort telegramnyhet om hennes död.

Det är kanske inte så konstigt, eftersom hon fick avgå för att undvika att fällas i misstroendevotering i riksdagen. Efter det var hon bitter eftersom hon uppfattat att Ingvar Carlsson lovade henne att få komma tillbaka som minister efter valet. Men istället blev hon chef för Skansen.

Tongivande under två årtionden

Men Anna-Greta Leijon (1939-2024) var dessförinnan en av partiets främsta företrädare som ofta syntes i medierna. Den initierade författaren och journalisten Anders Isaksson och förre partisekreteraren Sten Andersson (S) menade båda att Anna-Greta Leijon kunde ha blivit Socialdemokraternas partiledare om inte Ebbe Carlsson-affären hade kommit emellan.

Hon var riksdagsledamot 1974–1990. Hon blev invandrar- och jämställdhetsminister 1973. När partiet återtog regeringsmakten 1982 blev hon arbetsmarknadsminister. Och 1987 justitieminister.

Kidnappningsplaner

Vid sidan om partipolitiken blev hon uppmärksammad eftersom kommunistiska terroristerna i Baader-Meinhof-ligan hade långt framskridna planer på att kidnappa henne 1977. Den låda i trä som hon skulle transporteras i finns på polismuseet.

Skälet till kidnappningen var att Leijon som invandrarminister formellt fattade beslutet att godkänna Västtyska regeringens begäran om att få en svårt skadad terrorist utlämnad efter ambassaddramat 1973. Terroristen dog efter återkomsten till Västtyskland.

Säkerhetspoliser har berättat att när de informerade Leijon om kidnappningsplanerna hade hon uppträtt snorkigt och trodde polisen hade detta som förevändning för att övervaka henne, som ju då var oppositionspolitiker. Här framträdde en djup misstro mot polisen hos en ledande socialdemokrat.

Det var förmodligen denna misstro som gjorde att hon skrev rekommendationsbrevet till Ebbe Carlsson, så att han skulle få klara upp mordet på Olof Palme, då polisen inte gjorde det.

Maktarrogans och personlig osäkerhet

Min bild av Leijon är att hon var urtypen för en maktarrogant sosse. Hennes mentalitet präglades av det man kan kalla ”enpartistaten”. Socialdemokraterna ansåg att de ägde Sverige. Även polisen bedömdes med misstänksamhet, för de var ju inte partimedlemmar.

Jag tror det var en attityd som stärktes av Olof Palme, som förändrade debattklimatet i riksdagen. Före honom hade motsättningar givetvis funnits i riksdagen, men med Palme kom känslor av arrogans, hat och misstänksamhet in i polemiken. Thorbjörn Fälldin har berättat att han sa hej när de möttes i riksdagens korridorer, men slutade med det eftersom Palme aldrig hälsade tillbaka.

Det här beteendet är ofta – paradoxalt nog – utslag av djup personlig osäkerhet. Man får då taggarna utåt, eftersom man ser sig som utsatt.

Nuförtiden ser man ju detta hatfyllda beteende mest utpräglat och tillspetsat hos aktivister och demonstranter för klimat och Gaza, de som inte lyssnar på meningsmotståndare utan bara ska köra ner sin egen uppfattning i halsen på alla andra.

Det är tråkigt att så många tappat förmågan att respektera andra människor, även om man inte håller med varandra.