Gårdagens pressträff om energipolitiken var historisk. Majoriteten tar ansvar. Det är slut med blocköverskridande avtal. Det är bra för Sverige att Tidöpartierna inte ger sig in i kompromissandets träskmarker.
Samverkan över blockgränserna kan ibland vara bra. Men när partierna har dramatiskt olika uppfattningar – där ena sidan vill lägga ner kärnkraft för att förespråka ”grön” energi, och den andra sidan vill ha mer kärnkraft för att åstadkomma stabil elförsörjning – är kompromissande farligt. Man kan få det sämsta i alla alternativ.
Lurad av sin vilja till samförstånd
Så sent som 2016 gick Moderaterna och Kristdemokraterna – i blocköverskridande anda – med på att Sverige skulle uppnå ”100 procent förnybar el”. Därmed gick dessa partier med på noll procent kärnkraft, som därmed skulle avvecklas.
Det var dumt. Man lät sig luras. Man trodde sig ta ansvar för landet. Men i själva verket blev man medskyldig till en plan på att riva och undergräva förutsättningarna för Sverige som industrination.
Senare förstod man sin blunder och anslöt sig till SD och L som hela tiden sagt att ”fossilfri el” är det viktiga målet för att nå bättre klimat. Då kan kärnkraften utgöra en bärande del av den planerbara elproduktion som krävs för att säkra hushållens och företagens behov.
Blocköverskridande är överskattat
Det antas vara en självklarhet i svensk politik: blocköverskridande uppgörelser är bra för landet. Men det är en lögn. Eller rättare sagt: en naiv förhoppning som inte håller i mötet med verkligheten.
Ta just ”energiöverenskommelsen” som slöts 2016 över den politiska blockgränsen. Eftersom S, MP, M, KD och C skakade hand, utgick alla samhällsaktörer ifrån att nu hade långsiktiga förutsättningar i energipolitiken skapats. Näringslivet skulle få den trygga förutsägbarhet i energiförsörjningen som behövs för vilja att investera och producera för att skapa tillväxt och välstånd.
Men icke!
Inom tre år var överenskommelsen död. När kärnkraftverk stod på randen till avstängning blev det för tufft för M och KD. Att äta tårta med MP och fira nedstängning av fullt fungerande och effektiva kraftverk ligger liksom inte i dessa partiers natur.
Verkligheten kom ikapp M och KD. Plötsligt var det inte statsmannamässigt samförstånd som dominerade bilden, utan ren och skär vandalism mot hela det industrialiserade Sverige.
Låt väljarna ta ansvar för sina val
Hela tanken med samförstånd över blockgränserna är att politikerna behöver befria väljarna från deras samhällsansvar. Hur väljarna än röstat, ska politikerna bestämma vad som ska gälla. ”Stabila spelregler”, kallas det. Sådant som uppnås genom samförstånd. (Det som ju är kungstanken i EU – skydda politiska makten från väljarna.)
Samförstånd i akuta lägen är bra. Men i det löpande politiska arbetet kan samförstånd vara skadligt eftersom det blir oklart vem som är ansvarig. Samförstånd gör det dessutom omöjligt för väljarna att välja vilken politisk riktning man vill ha. Folket ställs inför fait accompli, fullbordat faktum.
Jag menar att partier och ledande politiker måste låta väljarna ta sitt ansvar. Det gör man genom att presentera olika alternativ. Och låter väljarna avgöra färdvägen i allmänna val.
Det är just det som Tidöpartierna nu gör. Gårdagens pressträff var historisk i den meningen att majoriteten i riksdagen lägger fast sin energipolitik, utan förhandlingar och samförstånd med oppositionen i riksdagen.
Den rödgröna oppositionen har nu att sätta samman sitt alternativ till den energipolitik regeringssidan står för. De får förnya aktivistramsan: ”Vad skall väck? Barsebäck! Vad skall in? Sol och vind!” Man har ju redan lyckats stänga Barsebäck och flera andra reaktorer – med elprischocker som följd. Till nästa val får S, MP, V och C lägga fram avvecklingsplanen på resten av reaktorerna – eller vilken energipolitik de nu kan komma att förespråka.
Och sedan får svenska folket bestämma sig. Ge Tidöpartierna nytt mandat att bygga upp planerbar elproduktion, eller åter välja de rödgröna och deras politik för instabil elförsörjning.