Det var kronprins Karl Johan som introducerade den svenska alliansfriheten efter att han säkrat att Napoleon förlorat kriget 1814 och Norge anslutits till en svensk union. Nu lämnar Sverige denna alliansfrihet bakom sig.
KOMMENTAR. Många poängterar det historiska i dagens händelse då Sverige slutligen antogs som fullvärdig medlem i försvarsalliansen Nato.
Förenta staternas utrikesminister Anthony Blinken tog emot Konungariket Sveriges ”ja” till inträde i den transatlantiska försvarsalliansen Nato. Han poängterade vilket massivt bakslag det är för Ryssland och president Putin som genom sitt anfallskrig mot alliansfria Ukraina fått både befolkningarna och det politiska ledarskapet i Finland och Sverige att överge alliansfriheten.
Sex steg bort från neutralitet
Den svenska neutraliteten har ju avvecklats successivt. Under efterkrigstiden utvecklades ett omfattande men topphemligt svensk-amerikanskt militärt samarbete, inte minst om signalspaning på Sovjetunionen.
Steg två i avstegen från neutraliteten var när Olof Palme började driva en aktiv utrikespolitik och offentligt attackerade USA, och vid ett tillfälle jämförde USA med naziregimen. Det var visserligen bara tomma ord, men neutralt var det inte. USA kallade hem ambassadören under lång tid.
Och när muren fallit och Sovjetkommunismen låg i spillror, tog Sverige som tredje steg bort ordet ”neutralitet” och använde endast ”alliansfritt” om säkerhetspolitiken. Detta eftersom östra Europa blivit fritt och sökte sig både till Nato och EU. Som alliansfritt skulle vi kunna stödja Baltikum, om ryssarna började bråka igen.
Ett fjärde steg bort från neutraliteten var när Sverige blev medlem i Europeiska unionen. Detta täta samarbete handlar visserligen inte om försvarspolitik, men Sverige knöts närmare till Europa.
Ett femte steg var partnerskapet med Nato, då svensk militär började samöva med Nato-länder, inte minst Norge.
Dagens officiella anslutning till Nato är alltså det sjätte steget bort från neutraliteten.
Enorma kostnader att förbli neutralt
Fram till 1970-talet var ledande politiker övertygade om att Sverige skulle vara neutralt. Men man visste att det skulle kosta att skapa trovärdighet kring en neutralitetslinje. Den svenska försvarsbudgeten tillhörde en av de allra högsta per capita ända in på 1980-talet. Ett av Thorbjörn Fälldins sista beslut som statsminister var att driva igenom att nationen skulle ha ett stridsflyg som var både utvecklat av och tillverkat i Sverige. Olof Palme lovade att riva upp beslutet om JAS Gripen som togs av de borgerliga 1982, men så skedde aldrig.
Om Sverige fortsatt satsa 3-4 procent av BNP på försvaret, och om Tage Erlander hållit fast vid planerna på att bygga en svensk atombomb, då hade vi kunnat fortsätta att vara neutrala.
Men så skedde inte. Tidigare generationer politiker har satt dagens Sverige i en situation där neutralitet och alliansfrihet är omöjligt att upprätthålla, om man samtidigt menar allvar med att vilja försvara landet på bästa sätt.
Det stegvisa övergivandet av neutraliteten har gjort att vi idag inte har något val. Nato är det enda svaret på frågan vad vi ska göra om vi effektivt vill kunna försvara oss.
Man kan önska att det hade varit på annat sätt, men sådana önskningar hjälper inte mot rysk aggressivitet.