Mycket har hänt sedan S-regeringen presenterade sin utrikesdeklaration 2020. Då lät det som att Sverige skulle rädda världen. Detta storhetsvansinne får nu ett slut med Nato-medlemskapet.
Jag minns hur irriterad jag var efter att ha lyssnade på Ann Linde (S), när hon som utrikesminister läste upp regeringens utrikesdeklaration i februari 2020:
Det fanns ingen gräns för hur mycket Sverige vill göra i världen. I utrikesministerns tal återkom ofta ord som ”ökat samarbete”, ”ökar stödet”, ”öka skyddet” liksom allt som skulle ”stärkas”, allt som skulle ”höjas”, allt som skulle ”drivas”, allt man ska ”bidra” med och inte minst allt man ska ta ”ansvar” för.
Sverige skulle rädda världen!
För att få applåder och mottas som hjältar
Så kunde en utrikesminister gå på eftersom Sverige då saknade makt och inflytande. Allt var svammel och rosa drömmar. Neutralitets- och alliansfriheten öppnade upp för försök till solospel av svenska politiker som ville göra sig kända på den internationella arenan.
Till ingen som helst nytta. Varken för de länder Sverige skulle rädda, eller för Sverige.
Som ett led i denna grandiosa självbild på utrikesdepartementet ökade det svenska biståndet med tiotal miljarder kronor. Det är nu 56 miljarder. Svenska politiker gödslar världen med svenska skattebetalares pengar för att få applåder och tas emot som hjältar när de besöker mottagarländerna. Länder som ofta varit vänsterdiktaturer, som Robert Mugabes Zimbabwe.
Realismens återkomst
Genom medlemskapet i försvarsalliansen Nato kommer den svenska statsledningens perspektiv att bli mer pragmatisk och realistisk. Det är Sverige som svenska skattemedel ska skydda, värna och trygga.
Vårt land kommer att må bra av att fokusera på de egna landets problem och lösningar, istället för att jaga biståndsprojekt vars resurser ändå hamnar i korrupta fickor.
Medlemskapet kan göras till en allmän uppsträckning där allvar, disciplin och effektivitet gäller för att återskomma som ledstjärnor för svensk politik.
Slapphet och pladdriga fantasier kan låta som trevliga sagor, men de har ingenting med verklighetens tuffa realiteter att göra. Denna historiska förändring av Konungariket Sverige och dess sammanhang kan bli händelsen som också skakar om det politiska ledarskapet så att man förmår just leda landet och se saker komma, innan de sker.