Sverige är nu medlem av försvarsalliansen Nato. Ett historiskt ögonblick. Det ger idéhistorikern Lars F Eklund skäl att här analysera svensk historielöshet som ett säkerhetspolitiskt problem. Särskilt i relationen till Ryssland, som genom sitt anfallskrig mot Ukraina fick Sverige att överge alliansfriheten.
”Liksom en tung och skymmande dimma i den mörka hösten
utbreder sig i dessa dagar en förnimmelse av smygande oro
öfver Sveriges folk.”
Sven Hedin i Ett varningsord, 1912
Vafalls, kan det bli krig i Sverige ? Många svenskar har under veckorna efter ÖB:s och civilförsvarsministerns varningar reagerat med yrvaken förvåning och förvirring. Inte kan väl Sverige som haft fred i mer än 200 år hamna i krig? På något sätt har idén rotat sig, att den gamla neutralitetspolitiken så att säga vaccinerat Sverige mot att dras in i väpnade konflikter eller bli direkt angripet.
Denna ”vaccination” har – för att fortsätta med de medicinska liknelserna – haft en bedövande eller till och med nedsövande effekt på många svenskars förståelse för rikets säkerhetspolitiska belägenhet.
Under den ”eviga fredens” falska paraply
Hur är det möjligt? Varför tror alla dessa yrvakna medborgare att Sverige har en överbefälhavare? Varför tror de att JAS Gripen dagligen patrullerar det svenska luftrummets gränser? Varför tror de att värnplikten återaktiverats? Man kan ju inte rimligen ha missat dessa saker.
Och hur kort minne kan man egentligen ha? Det är inte många decennier sen det kalla kriget avslutades. Det förblev kallt, men affärerna kring DC 3:an, Catalinan, Ungern 56 och Prag 68, Wennerström och Bergling, kringresande ”tavelförsäljare” från Warzawapakten som kartlade var nyckelpersoner i det svenska försvaret bodde, Gåsefjärden och andra ubåtar, provocerande sovjetiska kränkningar och militärövningar och så vidare – händelser som påminner om att kallt kunde övergått i varmt – verkar alla vara bortglömda hos många människor i vårt land. Och, ehuru gränsdragningar ändrats under historiens lopp, så ligger Sverige och Ryssland där de ligger, på varsin sida av Östersjön.
Ungdomen är inte att klandra. De har vuxit upp under den ”eviga fredens” falska paraply, och i den historieundervisning de fått i skolan – om de alls fått någon – har det kalla kriget säkert beskrivits enligt sossemanuskriptet som ”en konflikt mellan stormakterna” utan att närmare gått in på det sovjetiska hotet mot Sverige.
Historielöshet var förutsättning för svensk politik
Men alla som är lite äldre? Jag tror att det är historielöshet som spökar även här. Varför? Därför att det gamla socialdemokratiska och vänsterliberala narrativet om neutralitet, fredssträvanden och så vidare bara kan tros eller accepteras av dem som inte kan nån historia.
Tag neutralitetspolitiken. Har den skyddat Sverige? När andra världskriget bröt ut var Danmark, Norge, Nederländerna, Belgien och Luxemburg samtliga neutrala. Men de invaderades och ockuperades av Tyskland i alla fall. Allihop.
Finland var alliansfritt när Sovjet gick till angrepp 1939. Österrike var inte med i någon militärallians när tyskarna genomförde Anschluss. Och Ukraina var neutralt och alliansfritt när Ryssland inledde sin fullskaliga invasion 2022, kan man tillägga.
Att Sverige inte angripits på länge beror i själva verket på helt andra saker än neutraliteten. Naturligtvis kan det finnas skäl att välja alliansfrihet och neutralitet – i synnerhet om man har ett starkt försvar. Vad jag här gör gällande är uteslutande, att det inte är neutralitetspolitiken som skyddat oss från angrepp.
Neutraliteten skyddade oss aldrig
Min första poäng: Neutralitet och alliansfrihet har aldrig betytt någonting när man ställts inför en motståndare som struntar i folkrätten. Och det gör en aggressor definitionsmässigt.
Min andra poäng: Nationell säkerhet uppnås inte genom höga tankar om det egna landets fredsälskande karaktär, utan genom en realistisk analys av en tänkbar motståndares idéer, planer och förmågor. Och av ett adekvat försvar baserat på denna analys. Si vis pacem, praeparet bellum, som redan romaren Vegetius sade: Om Du vill ha fred, så bered Dig på krig.
Något som Sven Hedin påpekade i Ett varningsord 1912 så fungerar det inte att kasta ”papperstraktater och fredsförsäkringar i halsen på gäster, som komma på pansarbåtar”.
Om Du vill ha fred, så förbered för krig.
Nervositet inför historien
En realistisk säkerhetspolitisk analys av ovannämnda slag inkluderar med nödvändighet historiska och idéhistoriska perspektiv. Det är viktigt att påpeka detta, för i svensk offentlig debatt märks ofta en viss nervositet när historien kommer på tal. En instinktiv reaktion från en modernism som av ideologiska skäl avvisar idéen att historien har något att lära oss.
Detta syns när man i Sverige reagerar surt på att Putin alls hänvisar till historien, snarare än på hans vansinniga historieskrivning. Som man inte klarar att kritisera och vederlägga, då man själv inte kan nån historia! Historiens betydelse skall nedan illustreras med några exempel.
Karl XII och Ivan Mazepa i allians mot ryssen
Sedan år 1300 har Sverige, om jag räknat rätt, utkämpat femton krig med Ryssland. Inte två eller fyra, utan femton. I ett av dessa så var vi allierade med de ukrainska Zaporizjzjakosackerna och deras ledare, hetman, Ivan Mazepa.
Mazepa anses av de flesta vara en av grundarna av dagens starka och frihetsälskande ukrainska nation. Så här var det. År 1700 angreps Sverige av en koalition av Ryssland, Danmark och Sachsen. Anslutet till Sachsen, under August II, fanns vid denna tid också Polen. I Polen fanns dock en opposition ledd av bland andra Kardinal Radziejowski och efter en komplex blandning av förhandlingar och krigshandlingar drog sig Polen senare ur kriget. Karl XII förde den svenska armén över Östersjön och tog upp kampen.
Parentetiskt: Med tanke på allt raljerande i vårt okunniga etablissemang över Karl XII som krigshetsare, krigarkung, galenpanna och så vidare så kan två saker vara värda att understryka: Karl XII och Sverige var försvarare, inte angripare, i detta krig. Och Kalle Dussin var, när kriget bröt ut, 18 år gammal. De som känner att de skulle vilja axla ett sådant ansvar som han fick ta på sig som artonåring kan ju räcka upp en hand. Nej, jag tänkte väl det. Så nu kan vi väl slippa ord som galenpannan i fortsättningen?
Under de inledande svenska operationerna på kontinenten stod Mazepa och hans kosacker fortfarande i förbund med Ryssland, men i och med att tsar Peter den Store på punkt efter punkt bröt mot detta förbund började Mazepa omvärdera läget och sökte kontakter med Karl XII om en möjlig allians och stöd för ukrainsk självständighet. Snart var Karl XII och Mazepa allierade mot ryssen.
Mazepa hade vid denna tid redan länge varit kosackernas hetman, och han hade tidigt på olika sätt redovisat sin kulturella och politiska orientering åt väst, bort från Ryssland. Han var utbildad på ett av jesuiternas kollegier i Polen och hade tjänstgjort vid det polska hovet. Han behärskade polska, tyska, italienska och latin. Han använde ofta titeln dux – en senromersk titel för befälhavare inom gränsförsvaret – och om vi får tro Grimberg så fördes hans förhandlingar med Karl XII på latin.
Mazepa satsade starkt på utbildning och kulturliv och då med stor öppenhet för västliga influenser, manifesterad bland annat i många kyrkor byggda i en ukrainsk variant av barockstilen. Som en del i det stordiplomatiska spelet utnämnes han av den tyskromerske kejsaren i Wien, Josef I, till romersk riksfurste. Mazepa och hans ukrainska kosacker blev en viktig allierad för Sverige.
Efter förlusten i slaget vid Poltava uppmanade Mazepa den skadade Karl XII att retirera över Dnjepr för att inte falla i ryssarnas händer. Mazepa dog sedermera i Bender. Han begravdes i en kyrka i Rumänien som revs under kommunisttiden, men idag hedras hans minne och liv i monument och på ukrainska sedlar.
Slukhål av historielöshet
Sannolikt har många läsare aldrig hört talas om Mazepa eller den tid då Sverige och de ukrainska kosackerna var allierade mot ryssen. Men så har det inte alltid varit. Förr hade massor av svenskar sett Cederströms målning av Karl XII och Mazepa och nästan alla läst om dem i Grimbergs Det svenska folkets underbara öden. Självklart kan kritik riktas mot nationalromantiskt måleri – kanske är Mazepas mössa felaktigt avbildad ! – och en helt objektiv historieskrivning existerar naturligtvis inte. I synnerhet inte hos Grimberg. Men de problemen är små jämfört med det slukhål som de senaste decennierna öppnat sig under det svenska folket vad avser kunskap om rikets historia.
Historisk kunskap bidrar till förståelsen av vad som händer idag och
kulturhistoriskt viktiga verk är ett viktigt stöd för vårt historiska minne.
Tänker man efter det minsta, så inser man att historisk kunskap om detta tidigare skeende väsentligt ökar förmågan att förstå och förhålla sig till dagens relationer mellan Sverige, Ukraina och Ryssland.
Historisk kunskap bidrar till förståelsen av vad som händer idag och kulturhistoriskt viktiga verk är ett viktigt stöd för vårt historiska minne. Faktiskt, om man skall hårddra, oberoende av deras konstnärliga kvaliteter i sig. Därför är värnandet och tillgängliggörandet av kulturarvet viktigt på ett sätt som är kvalitativt annorlunda än vad som gäller för samtidskonsten.
Rysshärjningarna 1719 och 1721
I efterdyningarna till Karl XII:s död vid Halden angreps Sverige av ryska trupper. Den ryska galärflottan i Östersjön och tusentals ryska soldater härjade längs kusterna. Bland annat följande orter plundrades och brändes ned: Östhammar, Forsmarks bruk, Norrtälje, Sandhamn, Södertälje, Norrköping, Hudiksvall, Sundsvall, Härnösand, Piteå och Umeå.
Och när jag säger brändes ned så menar jag brändes ned. I regel stod bara kyrkorna kvar efteråt. Jag vågar påstå att en massa svenskar som ser sig som allmänt välinformerade inte känner till detta. Denna katastrof har på något sätt ramlat ur folkets minne. Jag har träffat flera människor från de aktuella orterna som inte haft en aning om skeendet. Går man in på de aktuella kommunernas hemsidor så finns i regel i princip ingen information om detta, eller ortens historia överhuvudtaget. På några hemsidor nämns härjningarna på bokstavligen två rader. Men däremot en lång text om kommunens samarbete med kommunistdiktaturen Vietnam…
Av detta kan vi lära oss åtminstone två saker:
Att ingen bör bli förvånad över att ryssarna, som nu visats sig också i Ukraina, är beredda att angripa och förstöra civila mål. Ja, om man inte tror att 1900-talets bolsjevikstyre haft en humaniserande effekt på den ryska krigsmakten förstås.
Att folkets och rikets historia är för viktig för att överlämnas åt blott ”experter” och att låta ett litet antal experter kontrollera vilken historia vi ”minns” är det säkraste sättet att öppna för ideologiska manipulationer av historieskrivningen.
Historien måste få leva lokalt, där den så att säga ägt rum. Och här har kommunerna ett ansvar. Detta gäller inte minst i skolorna och visavi till orterna nyinflyttade inklusive migranter. Man får hoppas att det börjar motioneras i fullmäktige om historisk information på kommunala hemsidor. Och kanske att några monument reses.
Pansarbåtar och varningsord
Oförmågan att stå emot det ryska angreppet i 1809 års krig ledde till att Finland hamnade under ryskt styre, vilket naturligtvis var, för att använda ett aktuellt uttryck, den största geopolitiska katastrofen i landets historia. Den östra rikshalvan hade då varit en del av Sverige i 700 år, levt under svensk lag och som alla andra landsdelar skickat sina representanter till Sveriges riksdag.
Det förtjänar att påminnas om, då man ofta hör Finlands tillhörighet till Sverige diskuteras som om det handlade om nån exotisk koloni. Det var halva Sverige som hamnade under ryskt styre 1809.
När 1900-talet börjar har russificeringspolitiken i Finland och hotet mot kvarvarande Sverige ökat. Betänk: Efter 1809 års krig gick gränsen mellan Sverige och Ryssland utanför Grisslehamn. Från Haparanda och norrut hade Sverige – enligt de nya gränserna – fortfarande över 50 mil direkt landgräns mot Ryssland.
Och Ryssland rustade. Och byggde järnvägar i Finland med uppenbart militära syften. Norrlands skog, malm och vattenkraft – vad som skulle bli basen i Sveriges industriella utveckling och välfärd – var direkt hotade att hamna i ryssarnas händer vid en konflikt, och då hade dagens Sverige sett radikalt annorlunda ut i alla avseenden.
I 1809 års krig hade ryssarna varit så långt söderut som vid Umeå och en upprepning var på intet sätt utesluten. Högerregeringen 1906-1911 under Arvid Lindman tog initiativ för att stärka försvaret, vilket bland annat resulterade i ett riksdagsbeslut att bygga en ny typ av stridsfartyg. Vid denna tid hade Molins staty av Karl XII stått i Kungsan och pekat varnande mot öster i nära ett halvsekel, men varningen hade börjat klinga ohörd i vissa läger.
Socialdemokraterna och liberalerna gick till val med ett nedrustningsprogram. Den nya liberala minoritetsregering med Karl Staaff som statsminister beslutade att inte verkställa riksdagsbeslutet om nya stridsfartyg. Detta fick kung Gustav V att i statsrådsprotokollet protestera mot att ett ”på grund av K.M:ts proposition av riksdagen fattadt och för omedelbart utförande afsedt beslut” hivades i papperskorgen utan att nåt nytt i sak framkommit eller ny riksdagsprövning gjorts.
Två viktiga saker ägde rum i – hrmm – kölvattnet på regeringens beslut: Sven Hedins skrift Ett varningsord publicerades 1912 och samma år startades Pansarbåtsföreningen för att på ideell väg samla in pengar till ett nytt stridsfartyg.
Hedin förstod geopolitik
Hedins skrift om hotet från Ryssland spreds i för tiden fantastiska en miljon exemplar och är kanske den mest framgångsrika opinionsbildningskampanjen i Sveriges moderna historia.
Det har fyndigt sagts om Sven Hedin att han alltid hittade rätt i geografin, men alltid gick vilse i politiken. Men i Ett varningsord hittade han rätt även i politiken. Tror Du mig inte, så läs den. Texten finns på nätet.
Det är nog så, att det var just Hedins stora förståelse för geografiska förhållandenas betydelse som gjorde hans analys av hotet från Ryssland så skarp. Resultatet av denna opinionsbildning manifesterades till sist i Bondetåget och Gustav V:s borggårdstal, vari denne uttalade sig för en snabb lösning av försvarsfrågan.
Antagligen har ingen svensk kung vare sig förr eller senare talat till så många svenskar samtidigt utan att ha radio eller TV till sin hjälp. Talets genomslag blev stort och snabbt. Regeringen Staaf avgick.
Initiativet till Pansarbåtsföreningen och insamlingen av pengar togs först av Manfred Björkqvist. På 100 dagar lyckades man samla in cirka 15 miljoner kronor, vilket på den tiden var ett astronomiskt belopp.
Pengarna överlämnades i ett gåvobrev till Gustav V i maj 1912. Pansarskeppet Sverige kunde nu börja byggas. Det sjösattes 1915 och överlämnades till kungliga flottan 1917. Redan året därpå kom det till nytta i 1918 års Ålandsexpedition.
Efter den ryska revolutionen hade bolsjevikerna makten på Åland och efter Finlands självständighetsförklaring och frihetskrigets utbrott skickades vita finska styrkor till Åland för att avhysa ryssarna. En svensk militär styrka innefattande det nya stridsfartyget Sverige skickades till Åland för att evakuera civila som så önskade samt bidra till fred och ordning. Bedömningen av behovet av nya stridsfartyg visade sig alltså rent empiriskt helt riktig tämligen kort efter att Sverige stod färdigbyggt.
Försvaret inget ”särintresse”
Vad kan vi då lära oss av detta skeende? För det första borde vi redan då ha lärt oss att försvaret inte är ett ”särintresse” och att i önsketänkande baserade ned- och avrustningsföretag är riskfyllda saker.
Vi borde också har lärt oss något om faran i att ideologiskt betingade vinklade historieskrivningar kan hindra oss att dra de lärdomar vi annars kunde och borde dra.
Hur menar jag nu? Vänstern i Sverige förde på den tiden en retorik mot ”militarismen” och var allmänt försvarsfientlig och mot pengar till försvaret i synnerhet, då man ansåg att dessa kostnader tog resurser från annat angeläget. Det pratades om Sverige som ” det befästa fattighuset”. Liknande idéer fanns i åtminstone stora delar av svensk liberalism.
Kanske de borde betänkt risken att plötsligt vakna en dag och inse att man befinner sig i ett ryskt befäst fattighus?
Historien knådas om
Vad hade hänt med svenskt välstånd och svensk välfärd, med folkhemsbygget, om gränsen mot Ryssland hamnat vid Indalsälven? I vänsterliberal historieskrivning – den som lärts ut i skolor och på lärosäten i decennier – så handlar detta om en militaristisk höger, en strävan efter personlig kungamakt och en bristande respekt för parlamentarismens principer. Det vill säga händelseförloppet knådas om till en funktion i den vänsterliberala politiska agendan.
I en annan och sannare historieskrivning hade fokus varit på Sveriges faktiska behov av att modernisera och bygga ut sitt försvar, på det faktum att kungen agerade helt och hållet inom ramen för gällande grundlag – vilket naturligtvis inte är det samma som hur Staaf ville att grundlagen skulle vara i framtiden – och att det faktiskt var kungen – inte Staaf – som slog vakt om parlamentarismens principer när han protesterade mot att Staafs regering självsvåldigt åsidosatte ett fattat riksdagsbeslut.
Och kungen var naturligtvis i sin fulla rätt att som statsöverhuvud ”fritt meddela sig med Sveriges folk”. Det svenska folket behöver inte ett partipolitiskt filter mellan sig och sin monark. Inte då och inte nu. Vi är fullt förmögna att själva avgöra om kungen till äventyrs skulle vara ute och cykla. Här är hög tid att ”set the record straight ”.
Vänstervinklad historia försvårar vår självförståelse
Problemet här är alltså inte bara att vänsterliberalismen vinklar historien för att gynna dem själva – sånt kan även andra ägna sig åt – utan att denna vinkling gjort det svårare för många att rätt förstå och bedöma Sveriges säkerhetspolitiska belägenhet.
Till sist: Denna artikel har handlat om folkets historiska minne och vilken betydelse det har för att kunna orientera sig i säkerhetspolitiken. Det har också handlat om kulturhistoriska artefakters betydelse som stöd för detta minne. Kanske kan illustrationerna till denna text i sig bokstavligen illustrera detta.
Herrar och damer i eget hus
Jag vill avsluta med en generell reflexion. Genom historien – oberoende av om Sverige varit katolskt eller protestantiskt, oberoende av om makten mest legat hos kungen eller riksdagen, oberoende av om allmän och lika rösträtt omfattat alla eller inte – så har det svenska folket alltid ansett det vara mödan värt att försvara sin frihet.
Eller, som värdshusvärden säger i filmen Hvidstensgruppen om en dansk motståndsgrupp under andra världskriget: Vi kan väl åtminstone enas om att vi skall vara herrar i eget hus? Att vara herrar – och damer – i eget hus. Det är precis det det handlar om.
Två tankar:
Nummer ett: Hot mot att vara herrar och damer i eget hus kan komma inifrån likaväl som utifrån. Systemhotande islamistisk extremism och tiotusentals personer med gängkriminell koppling pekar på denna problematik. Och ett liggande förslag till riksdagen, som i praktiken skulle undandra svenska domare från grundläggande demokratisk kontroll, gör detsamma. Det har sagts på dessa sidor förut: Ett folk som inte har den yttersta kontrollen över vilka som sitter till doms över dem är inte längre ett fritt folk.
Nummer två: På sistone har det vanligt att ledande politiker pratat om att försvara ”våra värderingar” och ”vårt sätt att leva” mot yttre fiender. Ett litet memento kan vara på sin plats här. Värderingarna i Rinkeby, Girjas sameby, Södermalm, ”Solsidan” och den bygd där jag bor, är inte nödvändigtvis desamma, för att uttrycka det försiktigt. Sättet ”att leva” är det definitivt inte heller.
Jag kan själv erinra mig debattörer med vilka jag har en gemensam syn på svenska folkets frihet , men med vilka jag i övrigt bara delar det faktum att vi är kolbaserade livsformer.
Det finns en risk att bågen spänns för hårt, om försvarsviljan och plikten kopplas till en total värderings- och livsstilsgemenskap som inte finns i verkligheten. Och som inte kan finnas i ett fritt samhälle.
Jag kan själv erinra mig debattörer med vilka jag har en gemensam syn på svenska folkets frihet , men med vilka jag i övrigt bara delar det faktum att vi är kolbaserade livsformer. Och ehuru de allra flesta säkert ställer upp på att svenska folket självt skall besluta om sina grundlagar, så kan inte det förhållandet pressas till en plikt att att dö och döda för till exempel 1974 års regeringsform.
Och – ett historiskt exempel – vi kan alla vara glada för att Gustav III:s krig mot Ryssland befriade oss från den fördragsfästa rätt Ryssland fått vid freden i Nystad 1721 – under ”Frihetstiden”- att lägga sig i svensk utrikes- och inrikespolitik, utan att vi för den sakens skull måste applådera det gustavianska enväldets alla aspekter.
I ett skarp läge är det sista vi behöver en testuggande debatt som vad i detalj det är som skall försvaras, eftersom den debatten skulle riskera att polarisera inre konflikter.
I ett skarp läge är det sista vi behöver en testuggande debatt som vad i detalj det är som skall försvaras, eftersom den debatten skulle riskera att polarisera inre konflikter. En sådan debatt skulle bara gynna en aggressor, vara ägnad att undergräva försvarsviljan och vore gefundendenes fressen för dem som ägnar sig åt påverkansskampanjer.
Det allra sista ordet går till en annan Gustav – den V:e – genom en avsnitt av Borggårdstalet 1914:
”I ären här för att med mig göra allom veterligt, att intet kraf är för högt och ingen börda för tung, då det gäller bevarandet af vår urgamla frihet och tryggandet af vår framtida utveckling… Det gäller nu, liksom fordom, att vårda det arf vi mottagit av våra fäder och som uppbyggts med deras arbete och blod. Det gäller äfven att rätt förvalta det pund, som blivit oss anförtrodt, och att förkofra det –oss till gagn, men ingen till skada.”