Nu när Sverige till slut, trots Erdogan och Orban, är fullvärdiga medlemmar av den västliga försvarsalliansen har striden om historieskrivningen startat. Vem ska få ta åt sig äran av den historiska förändringen?
KOMMENTAR. Det är DN:s ledarredaktion som upprörs över att både M och S vill beskriva sig som det aktiva, statsmannamässiga parti som fått Sverige in i en tryggare hamn i dessa osäkra tider.
Via X hyllar M-riksdagsmannen Fredrik Kärrholm sin partiledare med ”pekoral”, enligt DN. Sedan kan S-riksdagskvinnan Annika Strandhäll inte ”låta pekoralet tala för sig självt” utan ska näpsa: ”Det hade inte blivit något svenskt Natomedlemskap utan Magdalena Andersson (…) Punkt”.
Det är sorgligt att se riksdagsledamöter i sociala medier slänga ur sig ”de allra enklaste, banalaste, mest populistiska orden”, summerar DN och kallar dem Humle och Dumle.
Att jubla är mänskligt
Men hur skulle de gjort? Sociala medier är inte arenor för långa analytiska utläggningar. Om man då är glad över vad som skett och ser det som en framgång, varför inte i några meningar jubla över de egna lagkamraternas insatser genom att hylla lagledaren?
Förr, före sociala medierna, visade partimedlemmar sin uppskattning mer informellt, på partimöten. Men är det fel att göra det offentligt, nu när den möjligheten finns?
Jag tycker bättre om hyllningar och beröm, än det som annars fyller sociala medier: aggressivitet, hat och förnedring.
Innehåller också fakta
Och bilden blir ju mer komplett när Kärrholm svarar på Strandhälls näpsande med en filmsnutt där man på 45 sekunder får höra S-ledande företrädare uttrycka sig osäkert, vingla och vela.
Segern för M blir ännu större när S gör bort sig.
Det är den linje som M intagit under många år som visade sig vara den som nu krävs när Ryssland intagit en 1900-talstaktik om att erövra alliansfria länder med fullskaligt anfall. S har levt i villfarelsen att det ska bli ”fred på jorden” och ingen ska bråka.
Sverigedemokraterna hade önskat att det egna svenska försvaret skulle vara starkt nog att stå på egna ben, så som säkerhetspolitiska doktrinen varit utformad i mer än 200 år. Men då både M- och S-regeringar nedrustat försvaret har det blivit omöjligt att vara tillräckligt stark på egen hand.
Så som försvarspolitiken bedrivits sedan 1990-talet fanns det inga alternativ till Natomedlemskap när Ryssland anföll alliansfria Ukraina. Detta hade SD tecknat in genom att sedan tidigare förespråka ”Nato-option”, alltså att Sverige skulle förbereda möjligheten till medlemskap, något S varje gång röstat nej till.
S sämst på säkerhetspolitik
Det är alltså uppenbart att Socialdemokraterna varit sämst på att tolka och förstå Sveriges säkerhetspolitiska situation. Det har ändå väljarna rätt att få veta. Och den duell som Kärrholm och Strandhäll utkämpade på X visar att just så varit fallet.
I den meningen har X varit mer upplysande för den breda allmänheten än vad DN-ledarna varit, trots att ledartexter är långa och ger utrymme för mer djuplodande analyser. Kanske är det på DN:s ledarredaktion som Humle och Dumle håller till…?