Hade norska socialdemokratin två Ebbe Carlsson-fixare? – ’Makta’ är finurlig satir

Kan maktkamp i norska Arbeiderpartiet på 1970-talet bli lysande underhållning? Jo, faktiskt. NRK-serien ”Makta” om hur Gro Harlem Brundtland slog sig fram till statsministerposten är något så ovanligt som en frisk och frejdig satir med originella inslag.

Idag släpps 12:e och sista delen av Makta på SVT Play. Den får högt betyg av mig, även om den tappar tempo efter att Gro nått målet och blivit Norges statsminister 1981.

Vi är inte bortskämda med begåvad politisk satir nuförtiden. Trots att den här serien skildrar ett socialdemokratiskt parti, och dessutom kritiserar partiet från vänster, är den ändå så smart, frisk och frejdig i sin framfart att man som konservativ har stor behållning av skeendet.

Bättre än House of Card

Interaktionen mellan skådespelarna som skildrar de politiska höjdarna i Arbeiderpartiets regering är helt suverän. Jag har nog aldrig sett något bättre om nordiska politiker. Här blottläggs på ett naket och trovärdigt sätt den svåra mix som finns på högsta politiska nivå överallt – blandningen av lojalitetsband, egoistisk karriärshunger, stor begåvning och tragiska mänskliga karaktärsbrister.

Detta är maktkamp på riktigt. Medan amerikanska ”House of Card” är ren fiction och handlar om hur en kongressman manövrerar sig fram till presidentposten, handlar ”Makta” om faktiska maktstrider i Norge.

Först kampen om att efterträda den trötte statsministern Trygve Bratteli (som under andra världskriget satt i nazistiska koncentrationslägret Sachsenhausen och räddades av vita bussarna). Han manövreras ut 1976, då partiets opinionssiffror är i botten. Resultatet blev att Arbeiderpartiet splittrade på partiledarposten och statsministerposten.

Denna uppdelning i två ledare för partiet ökade maktkampen. Dessutom lade sig det nya unga stjärnskottet Gro Harlem Brundtland i maktstriden med stöd från gräsrötterna och A-pressen.

Norge hade två Ebbe Carlsson-fixare!

I Sverige har Ebbe Carlsson, mannen som konkursade A-pressen och förstörde Palmemordsutredningen, blivit symbolen för enpartistaten. Han agerade ofta och påtagligt, men endast utifrån den inofficiella makt det innebär att alla i partiet vet att han är god vän med statsminister Olof Palme och alla andra högdjur i partiet.

Jag trodde detta var ett exklusivt svenskt fenomen för sent 1900-tal. Men i Norge hade man två fixare av den här sorten!

Dels möbelhandlaren Arvid Engen som var mycket god vän med flera i Arbeiderpartiets ledning och hade för vana att spela in telefonsamtalen där ministrar diskuterade olika maktdrag med honom. Band han sedan lät journalister lyssna på, för att skapa skandalartiklar som gynnade än den ene än den andra.

Dels journalisten Per Vassbotn, som i början på 1970-talet fick borgerlig statsminister på fall genom ett avslöjande. Sedan var han i maskopi med möbelhandlaren och genom de initierade informationer han fick den vägen, etablerade han ett så gott förtroende hos statsminister Odvar Nordli att denne anställde honom som sin statssekreterare. Det skapade ett ramaskri i rörelsen eftersom han inte ens var medlem i partiet. De falanger som utnyttjat Vassbotn för att i medierna skandalisera andra partivänner blev chockade. Nu fanns denne maktspelare som visste allt närmast ”kungen”.

Verkligheten och dikten

Inte sällan kan verkligheten överträffa dikten. I Makta kryddas denna otroliga verklighet med fingerfärdiga satiriska inslag. Varje avsnitt inleds med texten: ”baserat på sanning, lögn och dåligt minne”.

Förvånansvärt mycket i denna dramaserie är sant, vilket NRK rapporterat.

Personporträtten är som sagt lysande, där ångest, oro, maktbegär och starka ambitioner lyser igenom även när ministrarna försöker framträda samlat och hävdar att alla är överens och värnar partiets bästa.

Fotot är också fantastiskt. Man fångar 1970-talet på ett sätt som gör att det blir helt och fullt realistiskt.

Satiren är bitvis briljant. Temposkiftningarna och att särskilt möbelhandlaren hoppar in och ut ur berättelsen ger serien extra energi.

Men efter avsnitt sju tappar man tempo. Scener med protesterande samer har poängen att visa att den unga idealisten Gro snabbt blir kallhamrad maktmänniska, men det är alltför utdraget. Likaså när Gro möter partiets ungdomar på Utøya och kritiserar hennes försvar av Nato. Här hyllar filmmakarna den naiva idealismen, vilket är tröttsamt och föga originellt.

Scenerna kring hennes debatter med högerledaren Kåre Willoch är dock intelligenta och humoristiska på samma gång. En flodhäst får stå för politikens trivialisering under 1980-talet. Trivialisering för vänstern, det vill säga. Vi andra kallar det marknadens återkomst då människor fick ökad makt över sin egen konsumtion.

Mera!

Jag skulle vilja att fler miniserier av det här slaget producerades. Samhällshistoria är gigantiskt på Youtube där kanaler med enkla medel och knappt någon budget gör dokumentärer som får miljontals visningar. Produktionsbolag och gammelmedia borde vakna och inse att här finns ett enormt sug efter att veta mer om politik, samhälle och historiska skeenden. Och detta utan att behöva gigantiska budgetar.

Det som krävs är kreativitet och engagemang.

Låt oss få mycket mera av sådant som sätter dagens ofta hårt prövade vardag i ett större sammanhang.