Den europeiska byråkratin har satt klorna i miljö- och klimatpolitiken. Man använder den för att skaffa sig ännu mer makt. Priset betalas av europeiska näringslivet och alla européer som får se allt bli dyrare och de själva fattigare.

Denna beskrivning omfattar Sverigedemokraterna, men inte de gamla partierna. De står bakom klåfingrigheten bland skrivbordsbyråkrater. Och de anklagar SD för att vara ”swexit-fantasier som är destruktiva för svensk ekonomi och svenska företag”, som miljöminister Romina Pourmokhtari (L) uttryckte det.

Miljöpolitisk extremism sänker näringslivet

Men det är inte endast europaparlamentarikern Charlie Weimers (SD) och miljötalespersonen Martin Kinnunen (SD) som riktar kritik mot miljöpolitisk extremism i EU.

Hård kritik kommer också från näringslivet. Företagsledare i läkemedelsindustrin, skogsindustrin, stålindustrin och hos fordonstillverkarna uppmanar gemensamt EU att lätta på målen för nollutsläpp, sluta med överreglering, sänka energikostnaderna och öka investeringarna. ”Medan det fortfarande finns industri kvar”, som det står i Antwerpdeklarationen.

EU går Kinas ärende

Franska Renaults VD motiverar deklarationen med att nollutsläpp leder till avindustrialisering och har blivit ett kinesiskt vapen mot västs konkurrenskraft. Han varnar för att om EU inte hittar en ny strategi för att bekämpa klimatförändringarna riskerar vår industri att raderas.

Aluminiumföretaget Speira’s VD vill med deklarationen försvara konkurrenskraften hos europeiska företag.

SD får rätt ännu en gång

När svenska partier avfärdar SD:s kritik framstår de som föga insatta i problematiken, skriver ledarskribenten Per-Ola Olsson i Göteborgs-Posten.

Återigen ger man ”SD någon form av populistiskt övertag. Både Fit for 55 och Den gröna given går för långt. Kommissionen har redan aviserat vissa lättnader. SD kan alltså återigen se fram emot att triumfatoriskt säga ’vad var det vi sade’. När ska regeringen sluta gå i den här fällan?”

Bra fråga. Mitt svar är att SD är det enda partiet i Sverige som ser verkligheten, medan alla andra är mentalt bundna till klimathysterin. De går på vad som i politiska sammanhang är ”inne” och vill inte stöta sig med varken aktivisterna eller EU-byråkratins makthungriga. Och för dessa krafter är verkligheten bara en leksak man kan bolla med lite hur som helst.

Det står i skarp kontrast till Sverigedemokraterna som har respekt för de många människors livsvillkor i vardagen och för näringslivets faktiska – verkliga – situation. Men hur kan partiet låta bli att dras med i klimathysterin? Därför att man är konservativa och står med båda fötterna på jorden.