Regionerna som är ansvariga för sjukvården i Sverige är grovt misskötta. Man lägger pengar på allt möjligt annat än sjukvård, och hotar sedan att avskeda sjuksköterskor för att tvinga regeringen att skjuta till pengar, trots att regionerna är ekonomiskt ansvariga.

KOMMENTAR. Borde inte regionerna läggas ned? De klarar ju ändå inte att utföra ett av politikens viktigaste uppgifter – att organisera en fungerande och effektiv sjukvård för befolkningen.

Regionerna har egen beskattningsrätt. Men de kräver att regeringen ska skjuta till pengar.

Nu gör regeringen det. Totalt handlar det om sex miljarder extra som ska betalas ut som generella statsbidrag, vilket innebär att regionerna får disponera pengarna som de vill. Detta för att undvika generella uppsägningar av sjukvårdspersonal.

Men i längden är det ohållbart att regionerna beter sig som alkoholister och ständigt kräver att andra ska skicka mer pengar.

Frågan är om Sverige verkligen behöver tre nivåer av politiker: kommunpolitiker, regionpolitiker och rikspolitiker. Ett alternativ vore att lägga ner regionerna och låta akutsjukvården skötas av staten medan primärvården blir kommunernas ansvar.

Träffar få patienter

Min negativa inställning bottnar i den kritik som länge riktats mot svensk sjukvård, det vill säga att läkare och sjuksköterskor träffar betydligt färre patienter än i andra länder. Statistik visar att svenska läkare tar emot minst antal patienter i hela världen. Detta konstaterades för över tio år sedan, så det är ett strukturellt problem.

Också när det gäller sjuksköterskor tar de emot få patienter. Vårdförbundet (pdf) har själva konstaterat: ”I jämförelse med övriga länder i studien rapporterar svenska sjuksköterskor en lägre andel patienter per legitimerad sjuksköterska”.

Detta är bevis på att svensk sjukvård är illa organiserad. Skulden ska inte läggas på läkare och sjuksköterskor, utan på politikerna/arbetsgivarna som tvingar vårdpersonal att göra annat än ta hand om patienter.

Att både vara ineffektiva i kärnuppgiften – vårda patienter – och samtidigt ständigt kräva nya miljarder i extra stöd, kan inte ses som något annat än utslag av inkompetens i ledarskap och organisation.