Vad är det för fel med Magdalena Andersson? Hon som hade så starkt personligt förtroende i väljarkåren. Det som ansågs vara Socialdemokratins starkaste vapen, snarare än sakpolitiken som lyser med sin frånvaro.
Under vintern har inte bara regeringssidan knappat in på oppositionen i partisympatier. När det gäller förtroende för partiledarna har Magdalena Andersson fallit snabbt och är nu inte mer populär än de två andra större partiernas ledare Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson.

Aftonbladet/Demoskops mätning för mars månad visar att det nu nästan är jämnt i förtroendeligan mellan de tre stora partiernas ledare.
Framgång för Jimmie Åkesson
Det är en stor förändring i svensk politik. För bara ett antal år sedan låg Jimmie Åkesson långt bakom de två gamla statsministerpartiernas ordförande när det gäller personligt förtroende. Nu är det inte mycket mer än felmarginalen som skiljer honom från S-ledaren.
Medan Åkesson stadigt ökat genom åren – från 20- till 30-procentsnivån och nu till 40 procent – så har Magdalena Andersson tappat stort under sina korta två och ett halvt år som partiledare.
Ju mer folk får se av henne, desto sämre förtroende får hon.
Motsatsen gäller för Åkesson. Ju mer folk får se och lära känna honom, desto större blir förtroendet.
Partiledare ska inte spela teater
Det stora fallet för Andersson kom när hon började spela upprörd och låtsades nästan börja gråta i riksdagens talarstol. Detta för att leda bort uppmärksamheten från partikamraten Jamal El-Haj. Alla kunde se att det inte var Anderssons genuina känslor. Hon försökte bedra publiken.
Än värre blev det när Jamal El-Haj senare visade sig ha just de kopplingar som regeringssidan lyft fram och ställt frågor om till Andersson. Nu visade det sig att Andersson spelat falskt dubbelt upp.
Härma Åkesson
Sedan har vi sett hur Andersson försöker manipulera genom att härma Jimmie Åkesson. På flera sätt. Hon har i riksdagens talarstol tagit efter Åkesson i sättet att bemöta kritik.
Men också när det kommer till taktik. Åkesson sa när han presenterade partiets valsedel till Europaparlamentsvalet att ”Sverigedemokraterna är det mest Europavänliga och mest EU-kritiska partiet”.
När Andersson medverkade i ”30 minuter” använde hon de här två definitionerna, men istället för att hålla dem isär, blandade hon medvetet samman dem. Hon sa att hon vill ”hålla ihop” Europa och göra Europa starkt. Samtidigt svarade hon nej på frågan om hon vill föra mer makt från Sverige till Bryssel.
Det kan låta som samma linje som Sverigedemokraterna, men är dess motsats.
Orwellskt nyspråk
Genom att försöka blanda bort korten, vill hon skapa en bild av att de som vill begränsa EU inte är för ett starkt Europa som står upp mot Putin. Och samtidigt dölja det S i praktiken gör på plats i Bryssel, dvs röstar ja till att flytta allt mer makt från medlemsländerna till EU-byråkratin.
Detta är Orwellskt nyspråk och en dimridå som skapar förvirring. Hon vill ge sken av att vara för ett starkt Europa och mot växande EU, men agerar i praktiken för motsatsen: svagare europeiska nationella kulturer genom en starkare EU-byråkrati.
Det är visserligen inget nytt att partier talar om svenskt självbestämmande under EU-valrörelsen, men sedan röstar för mer EU i Bryssel. Men Andersson tar dubbelspelet det till nya höjder.
Min uppfattning är att väljarkåren ser igenom den här typen av manipulationer. Om de inte gör det i varje detalj, så känner människor på sig när politiker försöker lura dem. Politiker som inte ger raka besked är ute efter att manipulera.
Andersson lever farligt om hon tror att hon kan bedra svenska folket. Det är som Abraham Lincoln kan ha sagt: ”Du kan lura hela folket någon gång, du kan till och med lura vissa människor hela tiden, men du kan inte lura hela folket hela tiden”.*
Det fallande personliga förtroendet för Andersson kan vara ett utslag av dessa visdomsord.
Varför gör hon det?
Frågan är varför Magdalena Andersson försöker vilseleda väljarna. Svaret kan bara vara ett: Hon har inget annat att erbjuda. Partiet är splittrat internt, mellan de som vill begränsa invandringen och de som inte vill det. Mellan de som vill acceptera regeringssidans tuffare kriminalpolitik, och de som inte vill det. Partiledningen är också ovillig att på allvar driva ansvarslös ekonomisk politik, även om många i partiet vill det. Skälet är att man får svårt att höja skatterna, inte minst därför att man lockat höginkomsttagare som avskyr SD.
Vilken politik Andersson än proklamerar, kommer hon att förlora väljare. Bättre då att låta bli att ge besked så att alla väljare tror att hon håller deras linje. Istället måste intervjuer och tal då fyllas med dimridåer och taktiska finter.
Kommer det att hålla? Jag hoppas inte det.
*
”You may fool all the people some of the time, you can even fool some of the people all of the time, but you cannot fool all of the people all the time.”