Så här ett och ett halvt år som statsminister är bilden av Ulf Kristersson splittrad. Många tycker han velar och inte är en stark ledare. Andra ser att han ändå åstadkommer resultat trots att hans parti internt är splittrat.

I någon sorts utvärdering lyfter Stig-Björn Ljunggren, statsvetaren och redaktören för Sydöstran (S), fram tre tolkningar av statsminister Kristersson.

1) God liberal

En beskrivning av Kristersson är att han i grunden är en god liberal. Staten ska vara liten. Individernas frihet ska vara stark. Men, skriver Ljunggren, ”han har tvingats ta fan i båten”. Det är bättre att Moderaterna ”hanterar den auktoritära utmaningen som Sverigedemokraterna bär fram”. Politik innebär att man får konstiga sängkompisar, för att citera Winston Churchill.

Liberalismen finns där, men det blir via ”strategiska kringelkrokar”.

2) Fullfjädrad karriärist

En annan tolkning är att Kristersson ”vill vara statsminister” och har agerat för att nå posten. När det är en liberal våg, är han liberal. När tidsandan blir mer auktoritär så får det duga som utgångspunkt.

”Förr hatade vi staten och allt det som dess makt kan ställa till med. Nu älskar vi staten för allt det som går att göra med dess makt … Med detta pragmatiska sätt att se saken så får det bli som det blir och moderaterna gör som de alltid anklagat sossarna för: Att göra dygd av nödvändigheten”, spekulerar Ljunggren.

3) Stor svensk reformator i vardande

Ett tredje alternativ är att Kristerssons tal om paradigmskifte antyder att han avser att inleda en ny epok i svensk historia. Målet skulle då, enligt Ljunggren vara ”att genom socialpolitiska reformer skapa en ny borgerlig hegemoni – med de metoder som liknar den socialdemokratiska folkhemspolitiken”.

Då skulle all denna ”föga liberala repression som regeringen tillämpar vara tänkt att lösa ett temporärt problem, men sen gäller det att också förändra villkoren för människor i grunden”. Alltså anpassa välfärdsstaten efter de nya villkor som gäller nu.

Ljunggren frågar sedan vilken av dessa tolkningar som ger svensk arbetarrörelse mest kalla kårar.

Partier viktigare än partiledare

Min egen uttolkning är att vägvalet inte ligger i Ulf Kristerssons händer. Svensk politik har alltid bottnat i partiorganisationens förmåga att inse vad som krävs. Sedan kan partierna också ha en skicklig ledare. Eller inte.

För mig handlar vägvalet mer om vilket sorts parti som Moderaterna är. Min bild är att Ulf Kristersson bakbinds av interna motsättningar i partiet, mellan ”Reinfeldtare” som fortsatt hatar SD och vill öppna gränserna för mer invandring kontra de mer konservativa moderaterna i Gösta Bohmans anda.

Det är Sverigedemokraterna som haft rätt om det mesta under mer än två årtionden, trots att de varit och är bespottade av alla etablissemang. (Ungefär som Winston Churchill under ett årtionde dömdes ut som krigshetsare, till dess brittiska folket insåg att han hade rätt.)

Moderaterna har haft fel. Men med Ulf Kristersson har de successivt och försiktigt bytt kurs, både i migrations- och kriminalpolitiken. Det är denna kursändring som gör samarbete med Sverigedemokraterna möjligt. Men Kristersson måste vara försiktig och inte gå så långt att han får Reinfeldsfalangen emot sig.

Här har Jimmie Åkesson en mycket starkare position. Han och partiet är helt i synk.

Kristersson gör vad som är möjligt i M

Min bild är alltså att Ulf Kristersson är handlingsinriktad och leder sitt vilsna parti i den riktning verklighetens villkor kräver. Det är skickligt och det har givit honom statsministerposten.

Men sett till såväl sakpolitiken som väljarstödet är det Sverigedemokraterna som ger regeringen dess legitimitet. I en demokrati vore det märkligt om inte partiet och Jimmie Åkesson i längden får utdelning för detta.