Varning för krig – skrämmer med rätta

Efter Överbefälhavarens och ministrars varning om att det kan bli krig har var tredje svensk blivit mer ”orolig” för krig. Tacka fan för det. Och det var ju avsikten.

Det framstår i medierna som att det är ett misslyckade att fler svenskar förstått att Sverige inte är immunt mot vad som händer i omvärlden. Men det ”fredsskadade” svenska samhället, allra mest myndigheter, behöver ett uppvaknande.

Ingen mental beredskap för kris

Varning för krig är naturligtvis dramatiskt. Men befogad. Kanske kan denna samordnade varning från ÖB och ministrar få slöfockarna på våra myndigheter att vakna.

Den svenska beredskapsförmågan är urusel. På alla plan. Jag tog nyligen i en ledare upp hur Karolinska institutet fått 30 års arbete med medicinska prover förstörda eftersom ingen orkade kolla om larmet från frysarna var skarpt. Världsunikt forskningsmaterial förstördes. Men vem bryr sig, det var ju julledigt.

Vi hade snöstorm i Skåne för några veckor sedan. Ingen av de myndigheter som ska se till att svenskar inte ska behöva fryser ihjäl i sina bilar agerade i tid. Ingen! Alla väntade på att ”någon annan” skulle ta ledningen. Skrivbordsgeneralerna – de med fina utbildningar och höga löner – gjorde inte sitt jobb, däremot ställde människor upp på varandra och såg till att ingen frös ihjäl i snödrivorna på den igenkorkade E22:an.

Mental beredskap är viktigt

Förmåga att hantera en fullständigt oväntad situation är central för att Sverige ska fungera i kris och krig. Denna förmåga har länge varit eftersatt eftersom tidigare regeringar högaktningsfullt struntat i att världsläget kan försämras. Naiviteten har varit katastrofalt omfattande i Rosenbad och svenska departement.

Därför var det klokt av ÖB Micael Bydén och civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin att i en samordnad operation i januari skaka om det svenska samhället och säga som det är: Vi kan hamna i krig, så som nu sker i Ukraina.

TT rapporterar nu att effekten av denna varning, som fick stor medial spridning, har studerats av myndigheten med det hopplösa namnet: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB.

Var tredje känner ökad ”oro”

Deras studie i form av webenkät visar att totalt 33 procent svarade att de kände mycket stor eller stor ökad oro som följd av medierapporteringen. Fler kvinnor (42 procent) än män (23 procent) kände oro.

Drygt 60 procent uppger att deras oro inte påverkades.

Jag vänder mig emot att använda ordet ”oro”. Det har i mina öron en negativ klang. Att man oroar sig i onödan. Så är ju inte fallet här. Att en tredjedel av svenskarna har fått ökad mental insikt om att vardagen kan vändas upp och ned på kort tid, handlar ju snarare om möjlighet till stärkt beredskap än ökad oro.

Ett ”fredsskadat” land som Sverige (fredsskadat i meningen att man inte tror att något oförutsett någonsin kan hända just oss) mår bra av att beredskapen stärks. ”Oro” blir det ju först om man passivt inte tror att man kan möta det oväntade. En del av att vara fredsskadad är att man överrumplas och chockas när väl något oförutsett händer. Den som är medveten och har mental beredskap behöver inte fastna i oro, utan börjar agera för att hantera den nya, svåra situationen.

Ökat engagemang

Att det hänger ihop så som jag här kort beskrivit det, bevisas av att MSB:s mätning också visar att var tredje, 30 procent, samtidigt kände ett ökat engagemang för Sveriges beredskap.

Detta var självfallet avsikten med ÖB:s krigsvarning. Höja den mentala beredskapen.

Främst hos slappa, slöa och likgiltiga myndigheter som inte gör sitt jobb. Men ÖB var tvungen att gå via medierna för att mottagarna skulle ta det på allvar. Bara sådant som blir känt bredd och via medierna tas på allvar. Att skriva en PM till berörda hjälper knappast.

Så varningen för krig var en effektiv strategisk insats. Nu gäller det för regeringen att följa upp och se till att myndigheterna inte sitter och sover.