Det har firats i förskott alldeles för ofta. Den svenska Nato-processen har varit vinglig med höga förhoppningar som inte infriats. Gång på gång har medlemskapet skjutits upp.
Journalister undrade igår kväll varför statsminister Ulf Kristersson inte firar att Ungerns parlament nu har röstat för att låta Sverige bli medlem i försvarsalliansen med rösterna 188-6. Därmed har alla Nato-länders parlament godkänt den nye medlemmen.
Men. Men. Nu ska talman och president (som avsattes igår) skriva under den formella handling som skickas till Washington DC. Om talmannen och tillfällig president dröjer med sina namnteckningar, dröjer också det svenska medlemskapet.
Formaliteter kan också krångla
Detta är formaliteter som inte brukar krångla, men i denna process kan man inte ta något för givet. (Se mer i gårdagens analys här i Samtiden.)
Och firande ska man aldrig ta ut i förskott. Det är bara dumdristigt.
Och mer dumheter behöver vi inte i försvars- och säkerhetspolitiken.
Därför var det klokt när Kristersson kommenterade Ungerns beslut och om han ska fira det.
– Jag tycker nog att allt firande får anstå lite till. Först ska vi bli medlemmar.
Förberedelser och beredskap måste stärkas
Samtidigt ska vi inte glömma att de praktiska förberedelserna kring militärt samarbete pågått länge. Sverige och Finland har samövat med Nato inom ”partnerskap för fred” sedan 1994.
Det är på den politiska nivån det varit rörigt. Också det säger något om vår tid. Politiker har blivit världsfrånvända excentriker som agerar frikopplat från verkligheten. Det är allvarligt. Politiken måste komma ned på marken igen. Realpolitik – inte fagra drömmar om en värld utan krig – måste stå i fokus.
Och då måste Konungariket Sverige och dess politiska ledning se till att landet kan försvara sig mot allehanda hot – militärt, digitalt och psykologiskt. Men oavsett Nato, måste vår egen beredskap bli betydligt starkare på alla plan.