Senaste tidens kriser inom Socialdemokratin beror på att man inte ”fångat in framtiden”, som S-redaktören Widar Andersson så vackert formulerar det.

Det socialdemokratiska partiet skakar i sina grundvalar efter krisen kring Jamal El-Haj och partiledarens skoningslösa påhopp på en enskild högerdebattör, Henrik Jönsson.

Hur göra med islamism och privatiseringar?

Båda personerna illustrerar ideologiska problem. Jamal El-Haj visar hur komplicerat – omöjligt – det är att bjuda in islamistiska rörelser till den socialdemokratiska folkrörelsegemenskapen. Påhoppet på Henrik Jönsson – som ofta diskuterar marknadsekonomisk överlägsenhet framför offentlig drift – sätter den för Socialdemokratin känsliga balansen mellan offentligt och privat på de åtalades bänk.

Hur man hanterar dessa båda fenomen – islamism och privatisering – har Socialdemokratin idag inga bra svar på. Widar Andersson hoppas att partiprogramarbetet inför kongressen 2025 ska ”fånga in framtiden”, som han skriver i Folkbladet.

Pragmatismens härförare

Han citerar ett tidigare programarbete 1990 där dåvarande partiledaren Ingvar Carlsson tog avstånd från en mer ”renlärig” ideologisk text: Partiets ”ideologi är mångbottnad. Det är styrkan i den – inte svagheten. Den kan inte presenteras i enkla svartvita scheman. Det är inget som vi behöver skämmas för. Det är just detta som gett socialdemokratin dess unika förmåga att förändra den verklighet som själv alltid är sammansatt.”

I sanning en pragmatisk hållning! Men en sådan kräver att man är djupt förankrad i det egna samhällets traditioner och värderingar. Och att den förankringen överförs till efterföljande generation och dess ledare.

Här misslyckades Ingvar Carlsson. Liksom Thorbjörn Fälldin och Gösta Bohman.

Gränslös utopism tog över

I alla dessa tre partier – S, C och M – tog utopismen över under 1990-talet. Partierna kastade ut alla gamla lärdomar om balans, pragmatism och successiv utveckling. Istället slängde man upp portarna och bjöd in hela världen till Sverige. Det lockade helt andra kategorier människor än de som under tidigare århundraden invandrat till Sverige. Från spetskompetens som tydligt bidrog till svensk tillväxt blev det människor som hade störst misär och sämst utbildning som passade på att flytta till Sverige som lovade allt. Dessutom i mångdubbelt stora skaror. Antalet utlandsfödda gick från några enstaka procent av befolkningen till nu över 20 procent.

Det sista kloka beslut dessa tre partier tog var luciabeslutet 1989, i syfte att begränsades invandringen. Men snart brakade allt samman när de tre partierna övergav pragmatismen för ”öppenhet” utan gränser.

Nu är det SD och M som fångar framtiden

Denna utveckling förklarar Sverigedemokraternas framväxt. Det är här försvaret för den gamla, svenska hederliga pragmatismen nu finns förankrad. Somliga ser partiets politik som radikalt och anser därmed att det inte är varken pragmatiskt eller konservativt. Men den som med konservativ pragmatisk blick reagerar på vad som skett, kan konstatera att utvecklingen varit extrem. Och då blir naturligtvis också motreaktionen radikal i viljan att rulla tillbaka de skadliga effekterna av förändringarna.

Frågan är om S, C och M har någon möjlighet att hitta tillbaka till mer sansad samhällssyn. Längst i återtåget från utopismen har Moderaterna kommit. Man har vågat ta steget att greppa regeringsmakten med Sverigedemokraternas stöd. Det har hittills givit en ny sorts balans i svensk politik. Sverigedemokraterna står för de raka, långtgående förslagen för att återställa Sverige till ett tryggt land, medan Moderaterna bidrar med regeringserfarenhet som kan genomföra förändringar i den trögrörliga statsförvaltningen.

Utan SD skulle M inte förmå sig att agera handfast för att rulla tillbaka utopismen. Varför? Därför att motståndet i myndigheter och medier är massivt. Där lever utopismen kvar.

Regeringsarbetet går visserligen trögt, plågsamt långsamt – men åt rätt håll. Det är kanske detta som är att fånga framtiden. Sverige har årtionden framför sig av att städa upp efter att utopismen slagit sönder stora delar av folkhemmet.

Försent för S att hitta ny balans?

Socialdemokraterna var svenska mästare i pragmatism under 1900-talet. Den analys som Ingvar Carlsson formulerade förklarar varför partiet blev så stort och mäktigt. Men efter murens fall försvann den fond av kommunistiskt skräckvälde som alltid fått socialdemokrater att ta sitt förnuft tillfånga. Därmed släppte man alla tyglar och gick hand i hand med liberaler i att riva alla gränser.

Om Moderaterna hittar tillbaka till svensk politisk balans med hjälp av Sverigedemokraterna, hur ska då Socialdemokraterna hitta tillbaka till ett balanserat synsätt som fångar framtiden?

Är det ens möjligt? Man har bränt broarna till pragmatismen och sitter fast med islamister och en skrivbordsradikal retorik som saknar förankring i verkligheten.

Magdalena Anderssons hantering av Jamal El-Haj och påhoppen på Henrik Jönsson antyder att hon insett det och är desperat. Hur ska S hitta tillbaka till mångbottnad och pragmatisk ideologisk hållning när man i botten har socialismen? Det var en sak när Per Albin långsamt kunde montera ned dåliga sidor av ett stelt, strikt monarkiskt och adligt statsstyre. En helt annan att hantera ett land i kaos efter årtionden av utopistisk festande.