Liberalernas förra ungdomsordförande har satt sig i en besvärlig situation när hon först varit högljudd om både radikala klimatmål och kritik mot Sverigedemokraterna för att sedan sätta sig som minister i en regering som inte överlever utan Sverigedemokraternas stöd.
Många från vänster kritiserar klimatminister Romina Pourmokhtari (L) efter hennes framträdande i SVT:s ”30 minuter”. Där skulle hon försvara både Sveriges klimatmål och regeringens uppfyllande av vallöftet om att sänka bränslepriserna. Hon fick försvara både sina nedsättande ord om Sverigedemokraterna och varför hon har ett uppdrag som är helt beroende av att hon har Sverigedemokraternas stöd.
Det är motsatser som knappt går att försvara med hedern i behåll.
Mål innan verktyg är planekonomi
Många riktar kritiken mot henne som person, men när det kommer till klimatmål så är det själva idéen att man kan sätta upp klimatmål – utan att först ha bestämt hur dessa mål ska uppnås – som är det riktigt skenheliga.
För mig är det sovjetkommunistisk planekonomi. Politiker bestämmer hur det ska bli. Sedan får verkligheten anpassa sig efter politikernas skrivbordsplaner. Det är farligt. Kommunismen försökte upprätthålla planekonomin med våld och förtryck. Den kraschade ändå. Med fattigdom och misär som resultat.
Varför ta efter den politiska metodik som misslyckades så fullständigt på 1900-talet?
Pourmokhtari försvarar mål men inte medlen som krävs
Det som upprör vänsteraktivister är att hon försvarar målen men inte de drastiska åtgärder som krävs för att uppnå dem – till exempel behöver bränslepriserna höjas med 10 kr per liter så att folk inte har råd att köra bil. Det är en åtgärd som uppfyller målen. Men för dem har ingen – inte heller Pourmokhtaris kritiker – något stöd eftersom Sverige fortfarande är en demokrati där svenska folket sett till att Sverigedemokraterna stå i vägen för att göra livet hopplöst för vanligt folk.
Klimatministerns kritiker hade förmodligen blivit gladare om hon sagt samma sak som MP-meteorologen Pär Holmgren. Han fick frågan vad han gjort om han var statsminister och svarade ”snabbt avskaffa alla val”. Detta för att kunna nå klimatmålen.
Det handlar om att välja: Är demokratin viktigast eller är klimatmålen viktigast. Romina Pourmokhtari argumenterar som att båda går att uppnå samtidigt, vilket kan misstänkas vara hyckleri så länge hon inte visar hur det ska gå till.
Avskyr SD men inte mer än att hon är minister med SD-stöd
Den andra motsägelsefullheten hon den unga ministern är att hon sitter på två stolar också när det kommer till hennes demokratiska legitimitet som minister. Hon har som ungdomsförbundare kastat glåpord efter Sverigedemokraterna, men sedan satt sig i en regering som är helt och fullt beroende av Sverigedemokraterna. Hur allvarligt menad var då hennes kritik mot partiet, när hon nu kan sitta i regering som genomför det Sverigedemokraterna vill?
Också här handlar det om att välja: Makten genom uppgörelse med SD, eller maktlöshet som kritiker av SD. Romina Pourmokhtari försöker också här gå balansgång mellan de två motsatserna och säger att hennes kritik kvarstår, men att hon lägger kritiken åt sidan för att få makt. Det är mycket lätt att se det som hyckleri.
Pragmatismen räddar henne – just nu
De här dubbla stolarnas taktik brukar resultera i att man ramlar ner mellan dem och slår sig rejält. Än så länge håller sig klimatministern kvar. Det är tack vare omgivningens pragmatism. De flesta begriper att demokrati och klimatextremism inte går ihop. Men ingen är ännu beredd att ta konsekvenserna av det. Då får Pourmokhtari vara ansiktet utåt för den motsägelsefulla politiken.
När det gäller anklagelserna mot SD, så blir de ju alltmer ett poserande. Om hon i sakpolitiken gör det SD kommit överens med regeringspartierna om, får hon väl gaffla bäst hon vill medan hon gör som SD vill.
Men detta agerande bygger inget förtroende på längre sikt. De medier som ser Pourmokhtari som framtida partiledare kanske får tänka om.