Detta med partitaktik är ett favoritämne bland journalister. Sådant snack om taktik hamnar ofta bortanför det som är verkligheten: väljarnas verklighet. Men jag kan inte förneka att det är kul med taktiksnack.
I en ledare i Nya Wermlands-Tidningen ställer Edel Irén Lappin frågan: ”Är de små partiernas tid över?” Och fortsätter: ”Klassiska höger- och vänsterfrågor som rör skatt och klass får gå till sidan för frågor om trygghet och säkerhet. Sveriges nya mitt verkar mer pragmatiskt än ideologiskt inställd.”
Mitten är de stora: S, SD och M
Med det sistnämnda menar hon att det är väljarna som bestämmer vilka partier som är mitten. De stora partier som samlar flest väljare är nu Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Moderaterna. Därför formar dessa partier ”den breda mitten”, eftersom de representerar vad de flesta i Sverige tycker.
Hon ansluter därmed till idén som först framfördes av Widar Andersson i Folkbladet (S). Och hon menar att Socialdemokraternas val av Sverigedemokraterna som huvudmotståndare i EU-valet bekräftar det. Detta ”utgör ett stort skifte från hur Socialdemokraterna tidigare behandlat Sverigedemokraterna – som en pestsmitta att undvika till varje pris.”
Annie Lööf hade fel
Jag håller med om den här beskrivningen av svensk politik. Mitten är givetvis det fält där de partier som får flest väljare befinner sig. Tillsammans utgör M, SD och S den ”breda mitten” i svensk politik. Det är mellan dessa partier det avgörs vilken betoning politiken ska ha.
Däremot delar jag inte bilden att dessa partier tycker ”ganska lika”.
Det är Sverigedemokraternas väljarframgångar som tvingar både S och M att tänka om. I den meningen är S och M mer pragmatiska än småpartiernas principrytteri. Men det är stor skillnad på att vara ett parti som förstår tidens problem och lösningar – och tar striden för dem även om man blir utsatt för alla etablissemangens smutskastning – jämfört med partier som ändrar sig när de ser vart vinden blåser.
Skillnaden mellan att leda och bli ledd är stor.
Men givetvis är det bra att de stora är pragmatiska och – till slut – tar in den verklighet väljarna ser och därför ändrar sig. I den meningen utgör SD, S och M en klass för sig. De visar att de har förmåga att ta in verkligheten och därför ändra landets politik när den visar sig vara galet kontraproduktiv.
I den meningen kan jag se varför man kan kalla SD, S och M som den ”breda mitten” och att det blir mer rätt än när Annie Lööf försökte.
*
Se förra helgens podd Riksronden där vi går igenom partiernas hälsostatus:
(Disclaimer: Innehållet i Youtubeklippet omfattas inte av utgivningsbeviset och utgivarens ansvar.)