”Den svenska migrationspolitiken 1980–2015 är ett utmärkt område för en kommission att granska”, skriver Jörgen Huitfeldt, chefredaktör för tidskriften Kvartal. Har han rätt?

KOMMENTAR. Flera av de partier som förut ansåg det vara nazism att vara emot öppna gränser har ändrat sig. Nu säger man sig vara ansvarsfull och restriktiv (men inte nazister). Omsvängningen har skett under galgen – svenska folket har fått nog. Att fortsätta babbla om ”stå på rätt sida om historien” imponerar inte på någon längre.

Ingenting skyddar svenska intressen

Sverige har blivit öppet mål för islamistiska och ryska intressen. Ingenting har skyddats. Det vore ju ”rasism” att inte anställa utländska medborgare i militära underrättelsetjänsten…

Två av Migrationsverket tagna för afghanska flyktingar var egentligen iranska agenter med uppdrag att döda svenska judar.

Ledamot i Svenska FN-förbundet skriver att ”zionisterna styr det här landet” och att petningen av El-Haj innebär att ”S kommer att förlora många tusen röster nu”. Efter Kvartals frågor avgick Abdulla Miri.

Två iranska medborgare som anställts i det mest hemliga Sverige har – Säpo, Must och Försvarsmaktens högkvarter – dömdes nyligen till långa fängelsestraff för grovt spioneri för Ryssland.

Kvinna med utländsk bakgrund anställd på domstol lämnade ut information som kriminellt gäng begärt i aktuella brottmål. ”Systemhotande”, konstaterade åklagare.

Nämndemän dömde i Solna tingsrätt enligt sharialagar då man underkände anklagelser om våldtäkt.

Islamistiske terroristen Rahmat Akilov hade fått avslag på asyl men utvisning verkställdes inte, så han kunde köra ihjäl fem personer på Drottninggatan i Stockholm.

Ska naiviteten ställas inför kommission?

Jag förstår ju poängen med Jörgen Huitfeldt förslag att skärskåda migrationspolitiken på samma sätt som kommissioner tidigare granskat tsunamikatastrofens hantering och Palmemordets utredning. Idén om att låta utländska forskare och sakkunniga sköta granskningen är klok.

Men jag tror det är för tidigt.

Skillnaden är mycket stor mellan tidigare kommissioner, som haft en i tid mycket avgränsad händelse att granska, och en kommission som tittar på årtionden av fruktansvärd inkompetens, naivitet och systematisk nonchalans.

Många som är ansvariga kommer att försöka hitta bortförklaringar. Man kommer att försöka flytta skulden på andra, uppåt eller nedåt i hierarkin. Det skulle bli rörigt, känsloladdat och frågan är om de motsatta positioner som finns även utan kommission skulle ändras.

Nu måste fokus ligga på att städa upp

Det viktiga nu är att städa. Städa upp efter den monumentala inkompetensen som präglat svensk statsförvaltning och politiska ledning i minst tre årtionden.

Jag ser det mer som en historisk uppgift att kartlägga hur det kunde gå så illa med Sverige, som hade en så välfungerande statsapparat men plötsligt struntade i allt och tappade det.