Så här i början på ett nytt år blir det naturligt att spekulera om vad året kommer att innebära. Flera har påpekat att ovanligt många tunga val kommer att hållas: Indien i maj, EU i juni och Storbritannien till hösten. Men inget kommer att dominera medierna som det amerikanska valet den 5 november.
KOMMENTAR. Redan har undergångsscenarier presenterats i etablissemangsmedier som Washington Post, där kolumnist på allvar menar att USA blir diktatur om Donald Trump tillåts vinna. Denne kolumnist är så förblindad av hat mot Trump att han inte ser hur han själv förespråkar diktatur genom att försöka förbjuda kandidaten i fråga från att ställa upp genom juridiska spetsfundigheter.
Jag är förundrad över hur intelligenta personer kan bli så förblindade av sitt hat mot en meningsmotståndare att de överger all logik, rationalitet och sunda förnuft: För att förhindra en Trump-diktatur måste vi införa diktatur!!!
Det var när vänstern började åtala Trump som han kunde göra comeback. Då steg hans väljarstöd dramatiskt. Det är alltså de som driver hatkampanj mot Trump som är hans bästa valarbetare. De sänker ju valdebatten till en kamp om känslor, istället för sakfrågor. Och när det gäller att fånga känslor är Trump överlägset bäst. Vänstern ger honom segern genom sitt besinningslösa hat.
Skillnader Biden – Trump
Det finns dock klokare analytiker som rationellt kan värdera skillnader mellan de två som av allt att döma – åter – kommer att mötas i årets presidentval.
Diplomaten och sändebudet Richard Haass skriver att 1) medan Biden är en karriärpolitiker som omfamnar rådande normer för politik är Trump fortfarande en outsider som är starkt partisk och avvisar etablissemangens råd.
2) Bidens utrikespolitiska inställning är centrerad kring USA:s allierade, som han ser som en stor källa till komparativ fördel för USA. Trump betraktar allierade mer som ekonomiska konkurrenter och att de utnyttjar USA för sina syften.
Att utmana etablissemangen betyder inte diktatur
3) Biden ser samtiden som en tävling mellan demokrati och autokrati (envälden), och hävdat att Amerika behöver hjälpa demokratiska vänner runt om i världen. Trump strävar efter att nå samexistens med autokrater och ”verkar avundas” deras politiska kontroll.
Här tror jag kärnan i de skilda bedömningarna om Trump finns. Etablissemangen ser Trumps utmaning av dem och deras arbetsmetoder som att han hellre står på andra sidan. Men så behöver det inte alls vara. Bara för att han avvisar etablissemangens prestige och vägrar bli en av dem, betyder inte det att han vill bli envåldshärskare. Trump vill använda affärslivets logik mellan stater istället för den hävdvunna diplomatin.
Det kan man ha synpunkter på. Men nog gick det rätt bra under Trumps första fyra år som president: USA startade inga krig. Ryssland invaderade inget annat land. Fredsarbete nådde framgångar i Mellanöstern. Islamska staten krossades.
Annan utrikespolitisk skola – snarare än ”avund”
Medan etablissemangsröster tolkar Trumps annorlunda hållning till diktaturer som ”avund”, ser jag en alternativ strategisk och rationell utrikespolitik. Trump vill se vad man kan komma överens om, ifall USA respekterar deras system och de slutar lägga sig i våra i väst. Det är ju faktiskt den internationella politiska skola som gällde före murens fall: respekt för vad som är andra länders interna angelägenheter.
Trump kan ju inte vända sig till etablissemangen för att utveckla denna strategi, eftersom de står för något annat. Det är när Trump vänder dem ryggen som etablissemangen tar det personligt och fyller dem med så mycket hat mot honom. Det är den egna egoismen som talar när eliterna fördömer Trump. Han ratar dem, något de inte står ut med.
Men det gör inte Trumps linje sämre utifrån väljarperspektiv. Tvärtom. Det ger amerikanska folket möjlighet att välja mellan två inriktningar: Biden som kör på i vanliga hjulspår mot Trumps nygamla strategier.
Självständighet är nödvändigt för nytänkande
En stor del av de forskare som får Nobelpris berättar om liknande erfarenheter: De blev utskrattade, motarbetade och tagna som tokiga när de forskande på något som skulle kunna vara helt nytt och revolutionerande. Men de gav inte upp – och de visade sig få rätt. Därav Nobelpris.
Jag säger inte att Trump kommer att lyckas, men jag tolkar hans personlighet på detta sätt: Han tänker själv och accepterar inte att gamla makthavare ska få begränsa honom. Västvärlden är på dekis. Kina och andra totalitära länder är på frammarsch. Då behöver väst något nytt. Väst behöver självständiga ledare som inte är slavar under det system som misslyckas.
Men det är tveksamt om Trump är den som kan visa vägen. Han gick för långt i protesterna mot förra valresultatet. Om fusket var tillräckligt omfattande för att påverka utfallet, borde han ha kunnat bevisa det i domstol. Trump som dålig förlorare var ingen vacker syn. Det har skapat ett moln av tvivel kring honom. Ett tvivel som sänkt vem annan som helst. Men USA och väst är så illa ute att amerikanska folket ändå är berett att överväga att ge honom en ny chans.
Presidentval är inte en folkomröstning
Jag brukar upprepa det inför varje presidentval: Det är inte en folkomröstning om sittande president – eller om utmanaren – utan ett val mellan de två. Vem är minst dålig?
Om Biden och Trump blir nominerade av sina partiers väljare, då är det ett val mellan status quo och att prova en annan väg.
Varje tidsepok har sina maktetablissemang i politik, myndigheter och media och de lever gott på rådande förhållanden. De motsätter sig förändringar. Därför är det inte konstigt att de avskyr Trump.
Men västvärlden har under lång tid varit mycket illa skött. På alla plan i stat och politik. Det är att näringslivet knatar på som gör att vi har vårt välstånd kvar. Hur länge det ska orka med allt fler osäkerheter är oklart. Därför behöver västvärlden nya politiska ledare.
Det är detta klimat som gör att Trump inte är förpassad till historisk glömska. Det finns i amerikanska folket ett sug efter något annat än fortsatt misskötsel. Om Trump är svaret, är högst oklart. Men desperationen växer och snart kommer människor överallt i väst att säga: Vad som helst utom de tokar som förstört våra länder!
Valet i USA står alltså mellan fortsatt nedgång med Biden eller prova något riskfyllt annorlunda med Trump.
USA blir ingen diktatur
Trumphatarna varnar för att det blir diktatur i USA (som i tyska Weimarrepubliken) om han vinner. De har fel. Skillnaden mellan Weimar och USA är enorm. Den senares ekonomi är stabil, medan tyskarna led av massarbetslöshet och fattigdom. Den amerikanska konstitutionen är världens mest stabila och fyller 235 år, medan Weimarrepubliken var ett nytt och plötsligt påfund.
För att återgå till den mer balanserade etablissemangsrösten Richard Haass: ”Men amerikaner kommer inte bara att rösta på en president i höst. Deras valsedlar kommer också att avgöra om kongressen kommer att kontrolleras av samma parti. För närvarande är den övre kammaren, senaten, i händerna på demokraterna, medan representanthuset har en republikansk majoritet. Det motsatta lär bli fallet efter november.”
USA:s konstitution bygger på maktdelning. Visst har Demokraterna (!) urholkat vissa delar, exempelvis utökade Barack Obama presidentens makt genom dekret och kongressdemokraterna slopade kvalificerad majoritet i vissa fall, något som Trump använde (och kommer att använda). Dessutom försöker ju vänstern nu tysta meningsmotståndare genom domstolsprocesser. Trump hotar att göra detsamma.
Så visst, det är politiskt stökigt i USA. Men om man objektivt ser på avsteg från konstitutionen är det Demokraterna som öppnat vägar runt den. Då kan man inte gråta krokodiltårar över att andra sidan kan utnyttja dem om de vinner val. Och vinner Biden fortsätter naturligtvis Demokraterna att glida på reglerna. Här finns ingen skillnad, annat än att Trump är bullrig och det blir tydligt vad han gör, medan Bidens folk smyger igenom sina uppluckringar. Det senare är farligare.