Roligt att se en svensk film som erbjuder så höga tekniska kvaliteter. Foto, klippning och spänningen i skeendet är nog det bästa jag sett på många år. Och Mikael Persbrandt bär upp rollen med trovärdighet. Men historiskt meningslösa privata relationer får ta plats istället för det som gjorde Dag Hammarskjöld till FN:s effektivaste generalsekreterare någonsin och Sveriges största namn i internationell politik på 1900-talet.
För den som inte bryr sig så mycket om vem Dag Hammarskjöld faktiskt var, kan filmen få högt betyg. Det råder ingen brist på dramatik, både politiskt och relationsmässigt. Miljöerna är många och att det handlar om 1960-talet blir trovärdigt genom skicklig scenografi.
För mig är Mikael Persbrandt ett med roller som polis eller agent. Men han gestaltar diplomaten Hammarskjöld väl. Kanske med större kraft i rösten än den intellektuelle Hammarskjöld hade, men det stärker ju bara dramatiken.
För att kunna hålla ihop berättelsen spänner filmen bara över huvudpersonens sista år i livet, och avhandlar endast den sista av de många konflikter som Hammarskjöld hanterade: Kongo.
Regissören Per Fly och manusförfattaren Ulf Ryberg vill spekulera i den svårtillgänglige generalsekreterarens privatliv. Man låter hans dagboksanteckningar och lyrik i ”Vägmärken”, och särskilt när det handlar om längtan efter närhet, gestaltas i form av en ännu levande ungdomskärlek till en fiktiv man. Om denna sida av Hammarskjöld vet vi inget, men att han aldrig var gift skapar naturligtvis nyfikenhet.
För egen del tycker jag grottande i det privata blir billigt skvaller och sådana scener i en film som gör anspråk på att handla om storpolitik tillför ingenting. Uppburna personers relationer är inte annorlunda än för alla oss andra. Man kan både ha utmärkta och komplicerade relationer.
Eftersom filmen ödslar tid på detta fiktiva spår, går möjligheten förlorad att åskådliggöra varför Dag Hammarskjöld blev en så central maktfaktor i världspolitiken på 1950-talet. Den enda indikationen på detta är att speakern i en amerikansk journalfilm uppger att president Eisenhower ofta säger ”Lämna det till Dag att lösa (”Leave it to Dag”).
Hammarskjöld före Kongo
Dag Hammarskjöld var adlig och hans far Hjalmar Hammarskjöld var inte bara framstående professor i folkrätt och internationell privaträtt, utan också justitieminister vid 39 års ålder och statsminister under första världskriget. Senare ledamot av Svenska akademin, stol nr 17, som Dag övertog efter faderns död.
Sonen började som departementstjänsteman och blev 1941 Riksbanksfullmäktiges ordförande. Från 1948 ingick han i huvuddelegationen i OEEC och fick tunga uppdrag där han imponerade på USA och Storbritannien. Han blev sedan opolitiskt statsråd i regeringen, just för internationella ekonomiska frågor.
Finansminister Ernst Wigforss (S) såg Hammarskjöld som Tory-konservativ, det vi idag kallar socialkonservativ, alltså intresse för kultur och förespråkare av jämlikhetssträvan, men mot statlig planekonomi.
Eftersom han sågs som en grå statstjänstemän utan egna politiska ambitioner blev han antagen som FN:s generalsekreterare 1953, utan att ha blivit tillfrågad. Men istället för att förhålla sig passiv i den relativt nya organisation som FN var, blev han en aktiv och självständig spelare som använde tyst diplomati för att nå stora framgång i olika internationella konflikter.
Så länge det inte störde stormakterna gick det bra, men när Hammarskjöld agera i storpolitiska frågor började först Sovjetunionen motarbeta honom. Nikita Chrusjtjov kräver hans avgång.
Kongo
Filmen börjar sommaren 1960 då Kongo når självständighet men intern splittring leder till våldsamheter. Olika intressen ställs mot varandra. I filmen är det belgiska gruvbolagsintressen och deras anlitade legosoldater som är bovarna. De backar upp att regionen Katanga ska bryta sig ur Kongo för att med hjälp av den lokale svarte ledaren behålla kontrollen. Jag stör mig på berättelser där afrikaner bara är viljelösa och aningslösa marionetter för vita skurkar. Verkligheten är mer komplex än så. Det är fördomsfullt mot afrikaner och nedlåtande mot européer som byggt gruvorna som ger intäkter till länderna i Afrika.
Dag Hammarskjöld hade i tidigare konflikt skapat systemet med de blå hjälmarna, olika nationella trupper som sattes in som fredsbevarande aktör. Det fungerade dock inte i Kongokonflikten där FN-soldater dödades.
Det var därför Hammarskjöld flög till regionen för att medla. Och det var då han dog när planet störtade.
Filmen visar vilken oerhörda risker Hammarskjöld tog rent personligt, men att planet sköts ned av belgiska legoknektar är inte bevisat. Det är kartlagt att den svenska flygbesättningen hade bristfälliga kartor över flygplatsen där de nattetid i mörker skulle landa.
Överskred sina befogenheter
I filmen är orsaken till det kaos som får Hammarskjöld att ta risken med flygresan, att USA:s nye president John F Kennedy tipsat de belgiska legotrupperna om de blå hjälmarna fått nya och utvidgade mandat. Ett mandat som Hammarskjöld givit dem utan att fråga FN:s säkerhetsråd. ”Hammarskjöld gör statskupp”, säger rådgivare till Kennedy.
Också britterna framstår som suspekta i filmen, eftersom det är de som ordnar det möte som Hammarskjöld ska flyga till när planet störtar.
Detta är konspirationsteorier. Men klart är att Hammarskjöld överskred vad han hade rätt att göra som generalsekreterare och att han därmed inte endast fick Sovjetledaren emot sig.
Trotsade stormakterna
Samtidigt är det just detta, att Hammarskjöld vågade trotsa stormakterna som gjort honom historisk. Så har ingen före eller efter honom agerat.
Strax före den förödande resan till Kongo ska FN:s generalförsamling rösta om Sovjets krav att avsätta Hammarskjöld. Det är då han inför alla medlemsländernas delegater i talarstolen säger de bevingade orden: ”Det är mycket lätt att avgå, det är inte lika lätt att stanna. Det är mycket lätt att böja sig för stormakternas önskemål, det är en annan sak att göra motstånd.” För detta fick han stående ovationer av de mindre ländernas företrädare.
Ingen kan tvivla om att Dag Hammarskjöld hade integritet och mod.
Men han överskattade sin och FN:s förmåga att lösa konflikter där mycket starka intressen, både internationella och regionala, var inblandade.
FN är idag obsolet
Att FN kunde göra så mycket under Dag Hammarskjölds tid berodde i första hand på att en lucka i historien hade öppnat sig för den typ av diplomati som FN kunde utföra, och i andra hand på Hammarskjölds vilja att utnyttja tillfället.
Men under 1960-talet trappades kalla kriget upp och det fanns inget utrymme för en tredje part utan egen armé och kärnvapen.
Och vi ser FN:s oförmåga idag, även om det nu är en mer multipolär värld. FN kan inte göra något åt kriget i Ukraina. Ryssland och Kina har vetorätt och stoppar alla initiativ i FN.
Västvärlden lurade sig själv när man trodde att en trygg värld kan byggas på goda ambitioner. Så fungerar inte människan och vår krassa värld. Det är alltid vapenmakt som kommer att avgöra vem som bestämmer. Om inte väst rustar upp, kommer Kina och andra totalitära stater att pressa tillbaka väst och vår civilisation.
Diplomati kommer alltid att behövas, men då som ett redskap för dem som har politisk och militär makt. Då kan diplomati underlätta kommunikationen så att olika parter bättre kan förstå varandra, men diplomati kan aldrig agera domare över dessa aktörer.