Vad tycker Socialdemokraterna om kärnkraft? Det är omöjligt att veta. Man röstade nyligen nej till att tillåta kärnkraft på mer än de tre platser som gäller idag. Och man samarbetar med Miljöpartiet vars nya språkrör Daniel Helldén är säker på att någon ny kärnkraft inte kommer att byggas i Sverige.
Är saken därmed inte klar? S är emot kärnkraft, oavsett vad man mumlar i olika sammanhang.
Men frågan är om energipolitiken kan fortsätta att hatta än hit än dit beroende på vilken smal majoritet som för tillfället råder i riksdagen.
Näringslivet tycker inte det.
Bred enighet vore bäst för landet
Och Tidöpartierna behöver näringslivets vilja att satsa och investera stort på energikällorna som ska ge Sverige el till allt fler elbilar och eldriven produktion som tillsammans innebär mer än fördubblad elförbrukning i landet.
Näringslivet vill ha med Socialdemokraterna i en bred uppgörelse för att våga satsa många miljarder i investeringar på ny kärnkraft.
Bjud in alla partier och näringslivet
Hur omöjligt det än framstår, vore det gott ledarskap från regeringens sida att försöka. Gör det Magdalena Andersson (S) kräver: Bjud in alla åtta riksdagspartier till överläggningar. Låt dessutom näringslivet företrädas så att de får insyn i hur politiska makthavare agerar när de har landets energiförsörjning att ta ansvar för.
Regeringen borde där presentera en plan för hur byggandet av nya kärnkraftsreaktorer snabbt skulle kunna komma igång.
Troligt att det brakar samman
Sannolikheten är stor för att en sådan bred överläggning snart brakar samman. Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet kan protestera. De kan använda överläggningen för att få mediauppmärksamhet för sin hårda kritik av regeringens energipolitik. (Det är ju därför regeringar inte vill ha sådana här överläggningar.)
Om Socialdemokraterna, mot förmodan, stannar och fortsätter överläggningarna med Tidöpartierna – och till och med ingår en fempartiuppgörelse så som näringslivet hoppas på – innebär det då att kärnkraftssatsningar är tryggade vid en vänsterseger i val?
Det är här näringslivet är naiva, eftersom svaret är: nej.
Om Socialdemokraterna kan nå statsministerposten genom att bryta en fempartiuppgörelse om energipolitiken, kommer partiledningen inte att tveka en sekund.
En ”bred uppgörelse” som faktiskt håller över mandatperioderna är helt enkelt en omöjlighet i nuvarande politiska klimat.
Varför då lägga tid på överläggningar?
Eftersom regeringssidans partier vet allt detta, har de ingen större lust att lägga tid och energi på breda överläggningar. Men då bortser man från något viktigt, något som typiskt nog underskattas i vår tid: ledarskap.
Om regeringssidan visar god vilja, bjuder in oppositionen och försöker skaffa näringslivet den breda uppgörelse de behöver för att våga satsa, agerar man statsmannamässigt. Man tar ansvar. Man försöker göra det som är bäst för landet på lång sikt.
Och om överläggningarna blir ett fiasko, bevisas vilka partier det är som kivas, bråkar, stökar och saknar ansvarskänsla.
Det blir då också klart för det politiskt naiva näringslivet att ”breda uppgörelser” är något som inte går att nå. Näringslivet kan inte få de garantier man önskar via partiuppgörelser. Den tiden är förbi då partier satte landet före det egna partiet. Man kan hoppas att den tiden kommer åter, men nu finns inte den ansvarskänslan hos ledande politiker.
Staten måste ge garantier
En fördel med att försöka nå bred uppgörelse, är att efter att ett sådant försök kraschat, blir det mer begripligt att regeringen ger näringslivet statliga garantier som tar risken för politiska svängningar i energipolitiken.
Staten måste helt enkelt gå in med kreditgarantier och påta sig kostnaderna för kärnkraftsreaktorer i det fall en kommande regering åter börjar straffbeskatta kärnkraften så att den blir olönsam.
Sådant borde inte ske i en marknadsekonomi, men eftersom energipolitiken är så nyckfull och svänger kraftigt fram och tillbaka, finns inget annat alternativ till att staten tar ansvar för politiska risker.
Bara så kan nya kostsamma investeringar som ska ge avkastning i 40-50 år bli av i samarbete med näringslivet.
Men är politikerna så ansvarslösa?
Någon kan tycka jag är onödigt dyster över politikernas förmåga att sätta landet före partiet. Mitt svar blir då: Titta på veckans partiledardebatt!
Där käftade oppositionsledaren Magdalena Andersson (S) och energiminister Ebba Busch (KD) med varandra så att spån och stickor flög.
ANDERSSON: ”Jag ser alltså fram emot att Ebba Busch visar ett sådant ledarskap och bjuder in riksdagens alla partier till energisamtal”
BUSCH: ”Jag som energiminister för samtal med flera framträdande nuvarande och före detta socialdemokrater.”
ANDERSSON: ”Jag vet inte vilka socialdemokrater som Ebba Busch samtalar med.”
BUSCH: ”Fredrik Olovsson.”
ANDERSSON: ”Det som Fredrik Olovsson har fått är en möjlighet att titta på regeringens färdiga produkt precis innan den ska lämnas till riksdagen. Det är inga riktiga förhandlingar. Några sådana har Ebba Busch inte haft med Fredrik Olovsson. Jag pratade med honom så sent som i går kväll.”
BUSCH: [Att vi inte skulle förhandla] ”det är lögn”.
Här finns inte mycket till ömsesidig tillit att bygga på. Notera samtidigt att Andersson först säger sig inte veta vem Busch samtalar med, för att sedan säga att hon själv talat med Olovsson om vad som sagts mellan honom och Busch. Magdalena Andersson har lätt att glida på sanningen.
När det finns noll förtroende mellan ledande politiker kan de inte göra upp om så stora och långsiktiga satsningar som nya kärnreaktorer. Detta måste näringslivet inse, och medverka till realistiska lösningar utan stöd i ”breda uppgörelser”.
*
Se mer: Riksdage0s partiledardebatt.