I oktober 1972 störtar ett plan från Uruguay i bergskedjan Anderna. Efter 71 dagar räddas de överlevande som tillhörde ett rugbylag. Deras berättelse har nu blivit film – igen. Och man blir åter lika tagen av vilka uppoffringar människan kan tvingas till för att överleva.
De överlevandes berättelser från flygkraschen är exceptionella på många plan. Flera böcker har skrivits om de 71 dagarna då man efter kraschen utsattes för -30 graders kyla, snöskred och svält. Av de 45 personerna ombord överlevde 29 kraschen, men 13 dog i väntan på räddning. 16 överlevde. Därför är jag inte förvånad att ännu en framgångsrik långfilm om händelserna har premiär. Det är Netflix som släppt Snöns brödraskap (2024).
Jag är lika tagen av den nya versionen. Filmen återger verkliga händelser och har samma respekt för de drabbade som den förra filmatiseringen, med titeln Alive från 1993 med Ethan Hawke i huvudrollen.
Men perspektiven är olika. I den amerikanska versionen står Nando i fokus, det är han som pushar på för att gå uppemot tio mil över branta berg för att slå larm och nå räddning.
I den nya spanska (och sydamerikanska) versionen är det Numa som står i fokus, det är han som enligt de överlevande höll viljan och hoppet uppe tills han dog. Det var hans död som fick Nando att bestämma sig för den livsfarliga marschen över bergen.
Lektion i livets svåra skola
Enligt min mening borde alla unga se den här filmen. Det är en lektion i uppoffringar. Filmen visar att vi alla har tur som inte behöver uppleva den fruktansvärda situation som detta rugbylag hamnade i.
Livet är en kamp. Men vi kan alla trösta oss i att vi inte är lika illa ute som de här grabbarna var.
Därför finns det ingen anledning till ångest och rädsla över det mesta vi utsätts för i vardagen. Vi har det ändå bättre än att behöva svälta i -30 graders snöstorm.
Kulturella skillnader i berättandet
Det är intressant att jämföra den 30 år gamla amerikanska versionen och den nya som har spansk regissör (Juan Antonio García Bayona) och skådespelare från Uruguay och Argentina.
Den amerikanska filmen blir en hjältes berättelse, om han som tar tag i en hopplös situation och löser den. Nando beskrivs också som tystlåten och reserverad. Men när han bestämt sig händer saker.
Den nya spanska filmen utgår från den siste som dör innan räddningen sker. Detta eftersom flera överlevande såg honom som en avgörande inspirationskälla under de första två månadernas isolering i snö, kyla, snöskred – samtidigt som allt fler i gruppen dog.
Coche Inciarte som överlevde sa om Numa, huvudpersonen: ”Han utstrålade frid, han gav aldrig upp. När han kom nära mig kände jag att Jesus Kristus själv var bland oss, med sådan barmhärtighet och medkänsla i hans ögon. Jag vet inte varifrån han fick sin styrka.”
Olika karaktärsdrag behövs
Men det finns ingen konflikt om verklighetsbeskrivningen mellan filmerna. De olika karaktärer som speglas fanns jämsides och fyllde olika funktioner.
Det är nog en anledning att jag så intensivt uppskattar denna berättelse. Den visar hur komplex den mänskliga samlevnaden är. Det går inte att göra så som politiken nästan alltid försöker: se människor som likadana. Vi är olika. Mycket olika. Men vi ingår i samma gemenskap (eller borde ingå i samma gemenskap, kanske jag ska skriva nu när Sverige är så splittrat).
I vardagen märks oftast inte dessa skilda karaktärsdrag. Det är i kris som de uppenbarar sig och blir väldigt tydliga – och väldigt nödvändiga. Utan Numas sociala förmåga att skapa lugn hade det gått illa. Och utan Nandos handlingskraft hade räddningen uteblivit.
Ultimata överlevnadsinstinkten
Eftersom alla nämner det: Den spanska filmen visar mer om det mest fruktansvärda beslut gruppen behöver ta. För att överleva måste man börja äta upp de som dött. Här gillar jag mer den 30 år gamla filmen som begränsar det makabra. Förr höll man tyst om det som var mest känsligt. Jag är inte alls säker på att det är bättre att prata sönder allt. Det räcker ofta med att notera, utan att dölja.
De överlevande var katoliker och de fick påvens välsignelse och förlåtelse för att ha agerat som de gjorde.
Film när den är som bäst
Jag anser att båda dessa skildringar av flygkraschen i Anderna är utmärkta filmer. Verkligheten överträffar alltid dikten. Och båda filmerna visar värdighet mitt i det hemska skeendet. Ett skäl till att uppskatta denna berättelse är också att det inte är ondska som orsakar katastrofen, utan olyckliga omständigheter. Naturens brutala kraft är motståndaren, inte fiender i mänsklig skepnad. Det är en befrielse.
Och så finns det så mycket hopp i att det går att överleva också de mest utmanande situationer. Det finns alla skäl att hugga i och agera, istället för att fyllas av ångest, oro och passivitet.
*
Se mer: NBC i What happened to Numa Turcatti, the narrator of ‘Society of the Snow’?, Esquire i The Harrowing True Story Behind Netflix’s Society of the Snow