Golda Meir var Israels premiärminister när alla arabiska grannländer utan förvarning attackerade landet i oktober 1973. Pansarvagnar rullade in både från norr (Syrien) och söder (Egypten). Undergången var nära, men Israel lyckades slå tillbaka angriparna. Dessa dramatiska dagar skildras i ny film med Helen Mirren.

Om vi i väst idag ändå kunde ha ledare som Golda Meir (1898-1978), tänker jag medan jag ser den nya dramadokumentären ”Golda” om den ödesdigra månaden oktober 1973.
Genom att tiga om misstag i arméns underrättelsetjänst tog hon på sig skulden för att landet var dåligt förberett när arabländerna startade sitt tredje invasionsförsök mot Israel. Hon ville inte undergräva moralen i försvarsmakten.
Det är statsmannaskap när det är som mest solitt.
Färre repliker, mer bildspråk
Och jag gillar filmen. Den har en egensinnig berättarteknik. Replikerna är färre medan kroppsspråk och bildspråk får tala desto mer.

Helen Mirren är lika briljant som Golda som hon var i filmen ”The Queen” då hon gestaltade drottning Elizabeth. Jag vet inte om hon slår Ingrid Bergman som 1982 gestaltade premiärministern i miniserien ”En kvinna kallad Golda” (finns att se i Youtube). Men sminkningen till den fårade och 75-åriga Golda är för den nya filmen nominerad till Oscar.
Jag ser att kritiker kallar filmen ”kvävande” med möten i bunkrar och rökiga rum, men det är ju meningen. Att leda ett krig med bristfällig information måste ge en känsla av att vara trängd av omständigheterna. I ett läge säger hon, ”Jag är inte officer, jag är politiker”, när svåra strategiska risker ska bedömas. När landets unga soldaters liv sätts på spel.
Filmen vill spegla situationens allvar, desperationen i att bli överrumplad och militärt angripen. Och det blir trovärdigt.
Fascinerande personlighet
Golda Meir skildras som den fascinerande person hon var. Hon är en gammal farmor med järnvilja. Hon kedjeröker trots att hon behandlas för cancer och ibland är så trött att hon behöver hjälp för att komma ur sängen. Hon tröstar personal som får sina anhöriga dödade och ger motivationen tillbaka till ministrar som tappar gnistan och är nära att ge upp.
Järnviljan demonstreras när flyglarmet går under regeringssammanträde och alla tittar på varandra. Golda säger, ”Jag tänker inte krypa under bordet, men jag hindrar inte er från att göra det”.
Eller som när USA:s utrikesminister Henry Kissinger försöker pressa Golda till eftergifter: ”När jag var en liten flicka i Ukraina, slog folk judar med klubbor. Vi gömde oss i källare. Jag är inte den där lilla flickan längre.”
Synd att bara en månad av hennes liv skildras
Filmen har fått kritik för att den hoppar rakt in i Golda Meirs tid som premiärminister. Men har man mindre än två timmar på sig, hinner ingen regissör att spegla ett helt liv. Den som vill veta mer om hur en kvinna redan på 1960-talet kunde bli premiärminister, eller redan på 1940-talet kunde bli arbetsmarknadsminister, får gå till historieböckerna (eller se Ingrid Bergmans dramadokumentär).
Filmen är också kusligt aktuell. Under samma högtid, Yom kippur, femtio år senare attackerar islamistiska Hamas den judiska staten Israel på ett nytt sätt – genom att slakta civila familjer i deras hem och ungdomar på musikfestival.
Ingen som med öppna ögon följer skeendet i Mellanöstern kan förneka att det är muslimska krafter som ständigt försöker fördriva judarna från sitt land. Dessa krafter vill inte ha fred. Man vill ha blodbad. Mot det har Israel all rätt att försvara sig. Både den gången 1973, och efter massakrerna 2023.