Med myrsteg rör sig ”Natoprocessen” framåt. Ännu en gång sägs att Sverige skulle bli medlem, för att det sedan läggs ett nytt byråkratiskt hinder i vägen. När turkiska parlamentet till slut röstat ja, då uppstår frågan hur många veckor det tar för Erdogan att skriva under nödvändigt papper.
Aldrig har väl ett utrikes- och säkerhetspolitiskt initiativ blivit så misshandlat, så pinsamt behandlat som den svenska ansökan om medlemskap i Nordatlantiska försvarsalliansen Nato.
Sverige står med mössan i hand. Turkiet och Ungern säger, ”Hmm, tveksamt…”
Så här ska inte utrikespolitik föras.
Om Natoländerna inte kan behandla den svenska ansökan seriöst, hur ska vi kunna räkna med att Nato ska fungera när det blir allvar?
En person som agerat som Nato, hade jag bett dra åt helvete.
Man får inte vara för angelägen i storpolitiken
Skälet till pinsamheterna ligger dock i hög grad på den amatörmässiga svenska S-regeringen som visade sig vara alltför angelägen om medlemskapet när ansökan lämnades in sommaren 2022.
I internationell politik ska man inte visa sina kort. Iallafall inte om man vill nå framgång för egen del. Internationella storpolitiken är ett rävspel där alla försöker dra så stor nytta för egen del, på andra länders bekostnad.
Om man som Sverige, visar sig angelägen om något, då höjs priset omedelbart. Här såg Erdogan snabbt att han kunde dra nytta av den svenska entusiasmen genom att ställa allt fler krav på att godkänna landet.
När Turkiet började krångla och höjde budet, såg också Orban i Ungern att han kunde använda ansökan för att ge igen för gammal ost. Varför ska Ungern vara vänlig mot Sverige, när svenska regeringar hånat hans land och kallat det odemokratiskt?
Ansökan skulle givits med armbågen
Med tanke på det pokerspel som internationell politik är, borde Sverige med föga entusiasm framfört idén till Nato om att vi kanske ska bli medlemmar för att vi gemensamt kan nyttja våra militära resurser på bästa sätt. Men sedan låtit Nato vara de som vill ansluta Sverige.
Hur skulle det gått till? Ja, exempelvis skulle statsminister Andersson till Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg sagt, att om Natos medlemmar alla skickar en inbjudan om medlemskap, kommer Sverige att positivt behandla förslaget.
Då hade det varit upp till Natoländerna att diskutera om de vill ha Sverige med, vilket de länge har sagt att de önskar. De hade då själva tagit initiativ till att skriva under brev med det budskapet till den svenska regeringen.
Ett sådant förfarande hade inte öppnat för Erdogan att börja pruta likt en matthandlare. Om han ändå gjort det hade han tappat ansiktet inför övriga allierade.
Amatörismen i svensk politik
Det måste bli ett slut med amatörismen i svensk statsledning. Man kan inte springa ut i världen som små barn och säga att Sverige är för fred. Den naiviteten är bara pinsam. Man kan inte heller låtsas att Sverige skulle vara en humanitär stormakt som vet bäst. Det ger bara intryck av galet storhetsvansinne.
Svensk utrikes- och säkerhetspolitik måste bygga på kalla fakta, som att vi är ett litet land i utkanten av världen. Men att vi har en strategisk viktig geopolitisk position. Och att vi har en stolt militär tradition som visserligen misshandlats i fyra årtionden, men som vi är beredda att återuppbygga.
Men ett mer vuxet agerande, med realism och logik som rättesnöre kan Sverige vara en konstruktiv kraft i försvaret av västvärldens värderingar.
Det är hög tid att vakna upp ur idealismens rosa drömmar och se världen som den är.