Ska riksdagen vara en lekplats för alla möjliga konflikter runt om i världen, eller den lagstiftande församlingen som ser till svenska folkets intressen och inga andra? För mig är svaret givet. Men vänsterpartierna väljer in ledamöter som har lojaliteten någon annanstans.
Vi såg under förra mandatperioden hur Socialdemokraterna köpte riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh genom ett avtal som skulle ge kommunistiska kurder tre miljarder i bistånd från svenska skattebetalare. Detta för att hon inte skulle fälla Magdalena Andersson i statsministeromröstning.
Nu har vi en riksdagsledamot i Jamal El-Haj (S) som anser sig företräda palestinier i Mellanöstern även om han sitter i Sveriges riksdag.
Visst kan man som enskild person vara engagerad i regionala konflikter i en annan del av världen. Men det är inte riksdagens uppgift att bli del av utländska konflikter. Riksdagen är till för att hantera Sveriges problem, svenska folkets högsta beslutande organ.
Därför förfaller Sverige
Jag menar att detta eviga fokus på internationella perspektiv är en viktig orsak till att Sverige som land går åt helvete. Skjutningar och sprängningar. Järnvägar och vägar förfaller. Skolans elever kan allt mindre. Sjukvård och omsorg klarar inte sin uppgift.
Varför? Politiken struntar i inrikes frågor. De är så tråkiga. Alldagliga.
Sedan Olof Palme har det varit finare att tala om konflikter långt bortanför svenska gränser. Där finns engagemang och känslor. Inte för gamla svenskar som inte ens får ett halvt ägg till frukost på äldreboenden.
Vem ska företräda svenskar om inte riksdagen?
Många aktivister invänder: Ska vi inte visa solidaritet med de goda krafterna runt om i världen? Ska vi inte hjälpa andra i nöd? Mitt svar är: Jovisst, engagera dig du i det – men låt riksdag, kommun och region ägna sig åt det som är deras uppgift: svenska folkets behov.
Jag får då följdfrågan varför inte politikens officiella organ ska göra detta. Mitt svar är: Om inte svenska politiker sköter svenska problem – vem i hela fridens namn ska då göra det? Vem ska företräda Sverige, om politiker tar på sig rollen att agera för kurder, palestinier eller andra långt borta?
På detta brukar svaret bli att man borde klara både och. På vilket jag svarar: Men det gör man uppenbarligen inte!
När Palme blev statsminister hade Sverige haft 100 år av tillväxt. Välståndet växte och svenskarna var trygga. När allt var i sin ordning på hemmaplan, då fanns säkert tid för ledande politiker att lägga sig i andras problem runt om i världen. Men där är vi sannerligen inte nu! Sverige förfaller. Går mot anarki där kriminella blir de verkliga makthavarna. Då finns ingen tid för de som ska vara ledare i samhället att vända bort blicken i fjärran.
Det är hög tid att de som väljs att företräda svenska folket också gör det. Lägger andra intressen åt sidan och får ordning på landet. De som inte vill fokusera på infrastruktur som vatten och avlopp borde inte ställa upp i val. De kan engagera sig i föreningar som är fri att göra det de har lust med. Politiker måste sluta leka världsförbättrare och se till att få ordning på det egna landet.
*
Turerna kring El-Hamas fortsätter: Smålandsposten i Jamal El-Haj gick inte att gömma längre, Aftonbladet i El-Haj gjorde politikens kardinalfel – men S låtsas som det regnar, Expressen i S måste sparka Jamal El-Haj efter detta haveri, DN i Så naiv som Jamal El-Haj får inte en S-riksdagsman vara, SvD i Kritiken mot El-Haj: ”Ett väldigt dåligt uttalande”, DN i El-Haj om omstridda konferensen: ”Om jag inte deltagit hade jag inte kunnat se mamma i ögonen”