Hur dåligt mår de svenska vänstern, frågar Svenskans nestorn Olof Ehrenkrona. En berättigad fråga. Vänsteraktivismen har valt fel strider, fel metoder och allierar sig med fel vänner.
Mycket har hänt i svensk politik, liksom i övriga västländer, sedan den totalitära kommunismens mur föll 1989. Den grundläggande kampen mellan frihetlig icke-socialism och den överhetsdyrkande socialismen blev otydlig när Sovjetunionens förtryck inte fanns där som varnande exempel. I liberal segeryra tappade man respekten för gränser och samhällskontrakt som möjliggjorde en massmigration, vilken nu skapar stort kaos i flertalet västländer.
Men värst drabbad av kommunistmurens fall är ändå vänstern.
Vänstern mår inte bra
Olof Ehrenkrona skriver i SvD-kolumn: ”Den svenska vänstern tycks inte må bra. Dess splittring och frustration sätter sin prägel på tidsandan. Socialdemokraterna försöker frigöra sig från ett rödgrönt förflutet som de inte kan försvara när verkligheten tränger sig på. Miljöpartiets strider bränner ut partiledningen, och Vänsterpartiet kämpar mot en woke-politik som hotar möjligheterna att återta förflutenhetens identitet som ett klasskamps- och arbetarparti.”
Och den intellektuella vänsterns toppskikt får mentalt sammanbrott när risken för krig lyfts: ”ÖB påstås längta efter krig. Försvarsvänner beskrivs som stridstokar.”
De vänsterröster som minns den svenska vänstervågen från dess storhetstid kan klaga över att dagens vänster är ”svinaktig”, ”slapp” och ”känslostyrd”, när den borde låta förnuftet och verkligheten styra.
Vänsterns nya vänner är värst
Och Ehrenkrona ser inte med blida ögon på dem vänstern lierar sig med: ”Vänsterns nya vänner är – som vanligt – de som delar fiendskapen med USA, EU och Israel. Plötsligt lierar den sig med krafter som spöar kvinnor för att de klär sig fel och straffar homosexualitet med döden. Antisemitism legitimeras och fundamentala fri- och rättigheter angrips som neokolonialism.”
Jag skrev efter islamistiska Hamas massmördande av civila israeler 7 oktober att detta kan komma att splittra vänsterkrafterna i västvärlden. Så länge palestinska frågan under Arafat handlade om hur svaga palestinierna var, kunde vänstern samlat ställa sig på de svagas sida. Men när Hamas med Irans stöd kunde visa brutal styrka och visa vad man vill göra med alla judar – döda dem, slakta dem, krossa dem – blev palestinafrågan inte lika enkel.
Två rektorer på världens mest prestigefulla universitet har fått avgå eftersom de inte klarade av ta avstånd på massmord på judar under utskottsförhör i amerikanska kongressen.
Vänstern är splittrad. Den vet inte vad den vill. Man kan inte bara vare emot någon. Man måste vara för något. Och de som är för något, är för islamistisk brutalitet. Det lär knappast hålla i kommande val.