Den storsatsning som Sveriges Television gjort om landets historia har blivit omdiskuterad, inte minst för att lägga historien tillrätta enligt rådande vänsterdogmer. Men när man kommit till nationen Sveriges grundande är man mer balanserad än vissa akademiker.

KOMMENTAR. Nu när den påkostade dokumentärserien kommit till 1500-talet kan jag göra en egen bedömning om hur vinklad, tillrättalagd eller saklig Historien om Sverige är.

Eftersom tio avsnitt ska spänna över 16.000 år är det knappast en överraskning att serien kritiseras för att gå för snabbt fram och missar många aspekter. Min första reaktion var också att det var ett för stort stycke att sätta tänderna i. Men eftersom någon liknande och övergripande berättelse om hela historien inte är gjord, iallafall inte på detta populärhistoriska vis, är det en bra start.

En start för att vi i vårt nutida samhälle i mycket högre grad borde börja ta med oss historiens lärdomar, seder och traditioner i vårt medvetande.

Historien ger oss identitet

En orsak till att svenskar talar tyst om vår egen identitet, men så gärna lyfter fram andra kulturer, är att vi inte känner till den egna. Länge har ett sorts nationellt självförakt gripit omkring sig. Tydligt symboliserat med statsminister Reinfeldts tal om svensk historia ”som bara barbariet” och statsministerkandidaten Mona Sahlins tal om att Sverige bara har ”töntiga saker” att komma med, medan andra kulturer är så rika och fina.

Detta förakt för det egna nationella hemmet har av konservative brittiske filosofen Roger Scruton fått benämningen ”oikofobi”. Varifrån kommer svenskarnas förakt för sin egen historia och kultur?

Jag tror svaret i hög grad finns i det Winston Churchill sa 1940 när alla runtomkring honom i regeringskretsarna i London ville förhandla med (och i praktiken underkasta sig) Hitler: ”De länder som tar strid och förlorar kan resa sig igen, medan länder som ger upp utan strid blir lydiga redskap och är slut som nationer”.

Den svenska neutralitetspolitiken under andra världskriget var en halv kapitulation utan strid. Materiellt sett var det klokt att hålla Sverige utanför kriget, men priset i form av självförakt följande århundradet blev högt.

Men vi har nu inget val. Sverige måste hitta tillbaka till sin stolta historia. Bortsett från fegheten under andra världskriget, har våra förfäder skapat världens högsta livskvalitet med trygghet, frihet och välstånd. Det är därför så många miljoner människor vill komma hit – det har vi med svenska rötter glömt bort.

Historiens återkomst

Därför ser jag SVT-serien som ett tecken på att svensk historia är på väg tillbaka till vårt medvetande. Fegheten under andra världskriget får inte sätta bilden på helheten, som sträcker sig över många hundra år.

Själv gjorde jag en dokumentär om Gustav Vasa i Riks inför 6 juni i somras då det var 500 år sedan nationalstaten Sverige föddes genom valet av Gustav till kung (se nederst). Efter att ha plöjt flera standardverk om Gustav av historiker från olika generationer är det intressant att se hur SVT porträtterar honom.

I femte avsnittet av ”Historien om Sverige” avhandlas 200 år, från Valdemar Atterdags brandskattning av Visby till Gustav Vasas död. Mycket att avhandla på 59 minuter.

God bild av Gustav Vasa

Jag tycker man fångar Gustav Eriksson väl. Särskilt kul är att man lyfter fram Hemming Gadd som med relativt stor säkerhet var Gustavs mentor när han som 19-årig hovjunkare började jobba åt riksföreståndaren på Stockholms slott. Gadd var inte bara biskop och en av landets mest lärde män, han hade erfarenhet från Rom och tillhört innersta kretsen kring påven Alexander VI från den ökända släkten Borgia.

Gadd rörde sig alltså i miljön som fick Niccolò Machiavelli att skriva ”Fursten” om hur makt erövras – och behålls. Detta var storpolitik på absolut högsta nivå i en tid då den också formade världshistorien.

Jag tycker mig kunna se hur Gustav Vasa tillämpade Machiavellis lärdomar närmast fulländat. Han var grymt våldsam när hans makt och huvud stod på spel, men var förlåtande och lyssnade på omgivningen när makten inte var hotad. I SVT skildras detta bildligt med att Gadd spelar schack med den unge Gustav. Det är snyggt och lättsamt pedagogiskt.

Också i beskrivningen av hur våldsam Gustav var tycker jag SVT fångat en rimlig balans. Flera nutida historiker överdriver kraftigt Gustavs hårdhänthet, medan tidigare generationers historiker underdrivit Gustavs grymhet. Mitt bevis på att Gustav inte var en despot är att Svante Sture – den man Nils Dacke och tyska Lübeck ville ha som kung och därför var ett överhängande hot mot Gustav – kunde göra framgångsrik karriär. Gustav litade uppenbarligen på Svante när denne bedyrade att han inte ville bli kung. I vilket annat 1500-tals hov som helst hade Svante halshuggits. (Och Gustavs son Erik XIV dödade till slut Svante av rädsla att han skulle kräva tronen.)

Sådana spännande detaljer hinner inte SVT med, vilket är förståeligt.

Moderna Sveriges födelse snubblas förbi

Den kritik jag har är att man inte gjort större sak av kungavalet 6 juni 1523. Det var mer än så. Kungavalet blev också – tack vare Gustavs enorma kompetens, viljestyrka och handlingskraft – den moderna svenska nationalstatens födelse.

Utan Gustav Vasa hade inte hans barnbarn Gustav II Adolf kunnat göra Sverige till europeisk stormakt som lade under sig halva kontinenten genom en effektiv krigsmakt.

Att skildra en långlivad nations historia är en monumental uppgift. Den är inte enkelt att välja ut vad som är allra viktigast att få med. Men ambitionen att lyfta svensk historia i ett land som så länge slarvat bort den, är en så mycket större förtjänst än den kritik man på vissa punkter vill framföra.

Jag hoppas serien gör svensk historia tillåten att intressera sig för igen. Ja, mer än så: Tillåter oss att åter vara stolta över de stordåd som gjorts, de seder och bruk som gav oss trygghet och välstånd. Och inte fastna i det som varit mindre bra.

*

För jämförelse, se gärna min dokumentär på 38 minuter om Gustav Eriksson Vasa: