Flera journalister och kommentatorer ondgör sig över att folk i sociala medier skämtat om bilden ovan, där tre vänsterledare sminkats och iklätt sig iögonfallande festkläder inför Nobel.

KOMMENTAR. Bilden ovan, med partiledarna Nooshi Dadgostar, Magdalena Andersson och Märta Stenevi, har fått många kommentarer i sociala medier. Människor utanför etablissemangen har skämtat rejält om denna kraftigt annorlunda framtoning av vänsterpolitikerna. De som säger sig stå för de svaga har klätt upp sig till överklass för en fest där värden, Nobelstiftelsen, hånar och vuxenmobbar partier man inte gillar.

Hyckleriet är uppenbart. Och reaktionerna är fullt begripliga. Gapskratt och skämt av olika kvalitet spreds i sociala medier.

Men i Aftonbladet beskrivs det som något annat: ”Så blir fnittret mot Magdalena Andersson en orgie i hat”. Och Kristianstadsbladet menas att ”när ren vuxenmobbning av politiker på Nobelfesten kläs ut till humor förskjuts gränsen för vad som är normalt att uttrycka” och varnar för att skämten kan uppfattas som uppvigling till våld.

Skillnad på folk och folk

Reaktionerna från etablissemangen, mediernas redaktioner, är så typiska i vår tid. På flera sätt.

1) När vanligt folk skämtar om makthavare, blir medierna nervösa. Medierna försvarar makthavarna mot folket. En gång i tiden såg medierna sin roll i att granska makten åt folket. Icke så längre.

2) Varför är det bara ”hat” och ”vuxenmobbning” när vänsterpolitiker får möta skratt och skämt om en situation de försatt sig i? Jag minns hur många journalister hånade borgerliga ministrar när de förra vintern på toppmöte hos ishotellet i Jukkasjärvi klätt sig i hotellets tjocka dunjackor. Då hånade DN, Aftonbladet mfl att ministrarna var så påpälsade trots att det bara var några enstaka minusgrader. Sensmoral: Journalister får håna borgerliga politiker, men svenska folket får inte håna vänsterpolitiker.

3) För mig blir det en ganska naturlig reaktion att folk skrattar när de ser vår tids rätt så slätstrukna och profillösa politiker plötsligt träder utanför sin försiktiga och återhållsamma image. Man blir ju nästan chockad. Förr kunde medier fånga Fälldin i blåställ hemma på gården eller Palme i fula fritidskläder. De var riktiga människor som hade ett liv utanför politiken och då blev det inte förvånande att se dem utan slips och kavaj.

4) Ett skäl till reaktioner på bilder som den ovan är att de återger uppenbart medvetna fototillfällen. När politiker idag någon gång träda utanför ramen är det i väldigt uppstyrda sammanhang – och då blir det tafatt och genant. En kontrast som förtjänar ett skratt.

5) Skratten och hånen är också en följd av att politiker finns längre bort ifrån folket än vad de någonsin gjort. Detta trots att de försöker framställa sig som jämlika och inte upphöjda. Skälet är att deras politik saknar förankring i folkdjupet. Man har i flera årtionden drivit en extremt radikal politik, både i migration och kriminalpolitik, som väldigt få väljare har ställt upp på.

Humor är en temperaturmätare

Att folk reagerar över bilder på politiker ger möjlighet att lätta på trycket och känslomässigt avreagera sig och få utlopp för den frustration som finns ute i vardagen över att politiken misslyckats med så mycket.

Om det är möjligt att skratta över politiker som spökar ut sig så minskar risken för oacceptabla tilltag i ilska över sakernas tillstånd.

Bäst vore naturligtvis om politiken kunde bli så mycket bättre och återskapa den trygghet, stabilitet och effektivitet i det offentliga som vi en gång hade.