Den danske prästen och politikern Søren Krarup har gått bort. Han fick tidigt fart på en nationalkonservativ debatt i Danmark som gjorde att landet bättre än andra förstod vad som står på spel.
Från sextiotalet och framåt utvecklade Krarup den nationalkonservatism som gjorde att hela det politiska Danmark flera årtionden före Sverige förstod att man måste hantera migration och kriminalitet på största allvar, annars blir det anarki.
Søren Krarup (1937-2023) var inte endast präst, författare och ledande idédebattör, han var också parlamentsledamot för Dansk Folkeparti under tio år fram till 2011. Idag har fler partier i Danmark anammat det nationalkonservativa perspektivet. I senaste folketingsvalet konkurrerade Danmarksdemokraterne och Nye borgerlige med Dansk Folkeparti om rösterna. Tillsammans ökade de invandringskritiska partierna. Men också de traditionella partierna har sedan länge tagit till sig av Krarups nationalkonservativa kritik.
Men hur lika eller olika är dansk konservatism jämfört med svensk? Länderna har trots sin närhet betydande olikheter i historien. Jag tog upp det 2015 när det kom en svensk kritisk genomgång av Søren Krarups författarskap.
Här återger jag blogginlägg från 3 och 4 oktober 2015 som visar på likheter och skillnader mellan dansk och svensk konservatism. (Detta skrev jag alltså före jag började som redaktör för denna oberoende sverigedemokratiska tidskrift.)
*
Konservatismens återkomst (i)
Har ni tänkt på en sak, kära läsare? Numera är det den som försöker rätta till någon tokighet som uppfattas som den skurkaktige. Den som ställt till det anses däremot oftast vara en frisk fläkt som rör om i en förstelnad tillvaro. Att i tunnelbanan säga till en ung person att inte lägga sina fötter med leriga skor i sätet mittemot är kränkande för den tillsagde. Att däremot klottra och vandalisera tunnelbanevagnar och kalla det konst och kan applåderas av kultureliten.
Denna tidens anda är en konsekvens av idealismen och utopismen som fick sitt historiska genombrott genom franska revolutionen. Gör nytt! Förkasta det gamla, invanda, beprövade. Allt det som är så fruktansvärt tråkigt. Gör revolution! Och hugg huvudet av de som vill värna traditionerna och rätta till det som blir fel.
Den kränkte skitstöveln på t-banan lever upp till franska revolutionens ideal: acceptera inga auktoriteter, se dig alltid som offer och förgör dina motståndare.
Vill vi verkligen ha det så här?
Tyvärr svarar både socialister och liberaler idag ”ja” på den frågan. Man dras med av höga ideal, fagra visioner och färgstarka utopier. Om de är förenliga med verkligheten spelar ingen roll. Och den tråkmåns som påpekar att det inte går, ja, den kontrarevolutionären ska tystas.
Som en reaktion på en öronbedövande uppslutning kring utopism inom politik och media på 2000-talet har konservatismen blivit en alltmer attraktiv politisk idé. Hos den vänsterradikala Arena-gruppen har Per Wirtén publicerat en rapport om konservatismens återkomst i Danmark, Konservatismens tredje våg.
I den analyserar han ”fienden”, den intellektuelle författaren och prästen Søren Krarup som varit en tongivande ideolog inom Dansk Folkeparti. Han var centralgestalten bakom utmaningen av det radikala etablissemanget, en debatt som kom att kallas ”kulturkampen” i Danmark.
Wirtén påpekar att Dansk Folkeparti inte alls är populistiska opportunister, utan tvärtom konsekventa, konsistenta och uthålliga. Det var därför de i folketingsvalet i juni 2015 blev landets näst största parti med 21,1 procent av rösterna på den enkla parollen “Ni vet vad vi tycker”.
I Sverige är det endast ett parti som numera tar avstånd från utopism och ohejdad idealism, uppstickarna Sverigedemokraterna som i opinionsmätningarna närmar sig de två största partierna i väljarstöd.
Wirténs rapport får mig att inse att ingen har analyserat den ideologiska bas som Sverigedemokraterna själva anser sig stå på. Ett parti som utgör ett av landets största borde väl ibland få bli taget på allvar för vad man säger sig stå för. Det tänker jag göra här i bloggen.
Jag har själv varit med och tagit fram politiska program, fast då inom ett annat parti (C). Därför vet jag hur allvarliga och viktiga sådana program är inom partierna. Medierna brukar inte bry sig, eftersom formuleringarna är tunga och seriösa och oftast inte särskilt nya. Men när man sammanväger vad principprogram uttrycker och jämför med andra ideologiska riktningar, kan det slå det gnistor om analyserna.
På samma sätt som socialismen spänner över allt från Mao Zedong, Jonas Sjöstedt till Stefan Löfven och liberalismen från socialliberaler som i praktiken är socialister till nyliberaler, så är konservatismen som ideologisk inriktning likt ett stort tält där många och delvis oförenliga uttryck ryms.
Att vi nu kan tala om den tredje vågens konservatism kommer Wirtén fram till genom att som första våg peka på Edmund Burkes kritik av franska revolutionen 1789 och som fick stort genomslag under första halvan av 1800-talet. Andra vågens konservatism anser Wirtén utlöstes några år in på 1900-talet, som en reaktion på demokratins genombrott och “massans anstormning” mot de bildade och upplysta. Tredje vågen är en följd av invandring och mångkultur som undergräver den nationella och kulturella gemenskapen och som i Danmark fick sitt genombrott 2001 med DFs stora framgångar i allmänna val.
Wirtén är naturligtvis ingen opartisk betraktare, men han uppskattar Søren Krarup för dennes radikala och hårda konservatism, vilket ju är något av en paradox när vi har med konservativa värderingar att göra. (Mer om det i kommande inlägg.)
Att lägga Wirténs rapport jämte Sverigedemokraternas principprogram från 2011 ger en intressant skärningspunkt mellan väldigt olika sorters konservatism.
Konservatismens återkomst (ii)
Något som förvånar mig är hur stor skillnad det är på dansk och svensk konservatism när den uttrycks genom nya uppstickarpartier. I Per Wirténs betraktelse Konservatismens tredje våg (se mer förra inlägget) härbärgerar Dansk Folkeparti en konservatism som är väsensskild från den som framkommer i Sverigedemokraternas principprogram från 2011.
Man kan förenklat säga att DF står för en radikal och hård konservatism medan SD uttrycker en pragmatisk och mjuk konservatism.
I alla fall när det gäller den danska konservatism som torgförs av författaren, kulturdebattören och tidigare folketingsledamoten för Dansk Folkeparti, Søren Krarup. Hans konservatism är opåverkad av historien. Den går tillbaka till samhället före upplysningstiden. Wirtén skriver:
Genom den i olika böcker frammejslade historien /…/ pekas ett sammanhängande komplex av fenomen och idéer ut som den konservativa renässansens mäktiga fiender: humanismen, den sociala ingenjörskonsten, internationaliseringen, rättighetsrevolutionen, mångkulturen och migrationen. /…/
Søren Krarups konservatism känns sträng och puritansk som en vitkalkad luthersk landsortskyrka. /…/ Hans nationalism andas mer kärv kyla än romantiskt svärmeri.
Detta avviker dramatiskt från Sverigedemokraternas konservatism som pragmatiskt tar utgångspunkt från verkligheten och, vilket är mitt intryck, ser 1950-talet som ett ideal. Man försvarar välfärdsstaten och upplysningens idéer om yttrandefrihet och de mänskliga rättigheterna. Medan Krarup verkar vilja stora förändringar och vrida klockan tillbaka till ett äldre ideal, vill Sverigedemokraterna värna det som varit verklighet till rätt så nyligen i Sverige från att dramatiskt förändras.
Den radikala danska konservatismen kallar Wirtén för hård konservatism, eftersom den står för ett eget ideal med värderingar som kräver att dagens samhälle kraftigt förändras. Detta kan ställas mot mjuk konservatism, som pragmatiskt försvarar den verklighet som är (eller till nyligen har varit) mot att kraftigt förändras.
Ta kristendomen som exempel. Den har betydelse för både DF och SD. Men i Danmark uttrycks den väldigt annorlunda än i Sverige. Wirtén skriver:
I “Den danske nødvendighed” utvecklade Søren Krarup 1994 sin nationalism. Boken inleddes med en diskussion om Gud, sedan följde ett avsnitt om den lutherska kyrkan och därefter kom själva folket. Det var ingen tillfällighet. Gud, kyrkan och folket är den triangel som bär upp samhället.
I Sverigedemokraternas principprogram heter det:
Att känna till och förstå det svenska kristna kulturarvet är en viktig nyckel till att förstå vårt lands historia, kultur och samtid. Bevarandet av detta kulturarv är således en angelägenhet för alla svenskar, troende såväl som icke-troende. För att kunna förhålla sig strikt religiöst neutral skulle staten behöva fjärma en betydande del av det svenska kulturarvet ifrån de offentliga verksamheterna och det offentliga rummet och detta är ingenting som Sverigedemokraterna ser som önskvärt.
En pragmatisk och mer funktionell syn hos SD, medan den danske kulturpersonligheten uttrycker en radikal vilja att sätta Gud i centrum igen.
Men det är ingen tvekan om att SD uttrycker en konservativ hållning som skiljer sig från hur svensk samhällsdebatt brukar föras i medierna. SD står för en slags folklig kristlig tradition som föraktas av etablissemangen, men som ändå är sekulärt.
Här märks en tydlig skillnad mellan hård och radikal konservatism i dansk tappning mot en mjuk och pragmatisk i det svenska fallet.
Detta visar också hur kontextbunden konservatismen är till sin avnämare. Konservatismen bygger inte på en teoretisk idé och skrivbordsprodukt som ska tvingas på samhällen, var helst i världen, utan har alltid sin bas och utgångspunkt i det samhälle där den diskuteras. Sverige är världens mest sekulariserade land, vilket gör att också Sverigedemokraterna är sekulära även om man tillerkänner kristendomens historiska betydelse för den identitet och det tänkande vi har i vårt samhälle.
En annan sådan kontextbundenhet är det faktum att Krarup ser DF som en fortsättning på motståndsrörelsen mot den nazistiska ockupationen av Danmark. Krarups far var som motståndsman efterlyst och riskerade avrättning för försvaret av danskheten under andra världskriget. Krarup menar att etablissemangens medlöperi med en utländsk ockupationsmakt (ett samarbete som man aldrig gjort upp med) har en fortsättning i dagens invandrings- och mångkulturspolitik där överheten står för det utländska medan folket står för det danska.
Sverigedemokraterna brukar ju tvärtom beskyllas för sympatier med denna ockupationsmakt. Men det riksdagsparti SD är idag kan inte beskyllas för några sådana tendenser och har aldrig haft det i principprogrammet. Det är som sagt betydligt mjukare och mer pragmatiskt än Dansk Folkeparti. Hur detta hänger samman är en fråga för en intressant historisk diskussion.
Att dra i de konservativa trådarna är som framgår både spännande och nytt för svensk debatt.