L-ledaren Johan Pehrson tycker att utrymmet för förebyggande insatser inte får komma i skymundan för kriminalpolitikens hårdare straff och repression. Här tänker den gode Pehrson fel.

Våldsvågen fortsätter. Nya skjutningar och sprängningar sker i stort sett varje dag i Sverige. Under oktober inträffade 29 skjutningar då 4 dödades och 11 skadades, visar polisens statistik. Denna höstmånad innebar också 7 detonationer, 7 försök till detonationer och 19 förberedelser till detonationer avslöjades. Medan skjutningarna ligger på samma rekordhöga nivå som förra året har sprängningarna ökat, från 83 detonationer jan-okt 2022 till 139 samma period i år. En ökning med 67 procent, från en redan hög nivå.

När ska polletten trilla ner?

I detta läge talar de flesta ur etablissemangen – från politiker, akademiker, myndighetsfolk till journalister – om att de förebyggande insatserna måste öka. Inte minst Socialdemokraterna upprepar detta varje gång de får ordet.

Nu faller arbetsmarknadsminister Johan Pehrson också in i denna trall.

Problemet är ju bara att alla etablissemang har talat om förebyggande insatser i mer än 30 år! Det är detta snack som resulterat i att våldet bara ökar och ökar och ökar.

När ska polletten trilla ner och dessa så ”anständiga” och ängsliga röster begripa att förebyggande inte är svaret? Inte heller är mer pengar till utsatta områden något svar, eftersom politiken kastat många sköna skattemiljarder på utsatts områden i årtionden. Resultatet? Mer våld! Mer organiserad kriminalitet!

Repression är det som fattas

I Aftonbladets långa reportage idag om Johan Pehrsons resa till Danmark framgår att man där varit mer framgångsrik i brottsbekämpningen – därför att man startade repressionen, alltså de hårdare straffen, för 20 år sedan. Nu, 20 år efter det att man skärpt kriminalpolitiken, kan man vidta förebyggande insatser i danska skolor.

Och det handlar inte om vilka ”förebyggande” insatser som helst. I Danmark ställer man krav på elever och föräldrar. Aftonbladets politiske reporter My Rohwedder citerar en skolchef på en tidigare tvångsförvaltad skola i Köpenhamnsförort som ”beskriver hur lärarna tidigare inte ens förväntade sig att barnen skulle prestera väl i skolan. Nu accepteras inte den sortens attityd på skolan”. Nej, ”skolan jobbar mycket med förväntningarna. Både på barnen och på föräldrarna”.

Reportern Rohwedder tycks förstå något som politikern Pehrson inte snappar upp: ”I Danmark har åtstramningarna och de ökade kraven, både inom migrationspolitiken och inte minst inom brottspolitiken åtföljts av kraftfulla satsningar på förebyggande insatser.”

Alltså: först repression – sedan förebyggande insatser. Inte samtidigt. Inte förebyggande istället för repression. Inte förebyggande före repression. Utan förebyggande insatser som följt på repression.

Turordningen på politikens insatser är avgörande

Men är det så viktigt vilket som kommer först? Ja! Det är helt avgörande. Den majoritet som vill vara laglydig vågar inte vara det så länge klaner och gäng med stort våldskapital har makten i förorterna. Det spelar ingen roll hur mycket förebyggande team, socialsekreterare och föreningsliv lägger ned sin energi på att få unga att ta avstånd från kriminaliteten, så länge de kriminella styr och ställer i deras bostadsområden. Inte ett skvatt!

Se bara på ABF i Botkyrka. Där vidtogs förebyggande insatser genom att satsa kommunala pengar på fritidsgårdar, som sedan togs över av de kriminella gängen. 11 av 85 anställda var dömda, organiserade brottslingar som använde fritidsgårdarna för sin brottsliga verksamhet. Var den ”förebyggande insatsen” verkligen förebyggande? Naturligtvis inte! Den förebyggande insatsen gödde kriminaliteten med mer skattepengar, mer lokaler och mer rekryteringsytor mot unga.

Alltså: Först måste de kriminella bort från gatorna. De måste låsas in på mycket långa fängelsestraff.

Sedan, när de icke-kriminella ser att svenska staten via polisen återtagit kontrollen över gator och torg, DÅ kan förebyggande insatser göra nytta.

Inte vilka förebyggande insatser som helst

Och det är då inte heller tal om vilka flummiga förebyggande insatser som helst. Utan sådana som ställer krav på elever och föräldrar. Skolan ska ställa högre krav och slapphet ska aldrig accepteras.

Det är lärdomen Johan Pehrson borde lärt sig av sitt Danmarksbesök. Tyvärr tycks det inte vara fallet.