Liberaler hävdar att de är frihetens främsta riddare. Ändå är det de som givit intoleransen i Sverige fritt spelrum. Som orsakar den värsta otryggheten i landet på många generationer. Skälet: Toleransen av intoleransen. Oförmågan att sätta bestämda gränser som upprätthålls med rättsstatens våldskapital.
KOMMENTAR. Liberaler är duktiga på att formulera principer. Jag har lärt mig mycket av liberaler, inte minst under min tid på näringslivets tankesmedja Timbro. Principer hjälper till att sortera verkligheten på ett teoretiskt plan. Det är viktigt att göra. Men man kan inte låta principer – kartan – bli viktigare än landskapet – verkligheten. Och det är här liberaler alltid går vilse.
Detta blev tydligt 11 september 2001. Efter de massiva terrorattackerna mot USA blev det uppenbart att vi gått från en kamp mellan västvärlden och kommunismen, kalla kriget, till en civilisationernas kamp mellan den västligt kristna civilisationen och den muslimska. Men detta vägrade liberaler att erkänna. De satt kvar i motsättningarna mellan marknadsekonomi och planekonomi. Och gör det i stor utsträckning än, även om få väljare tycker det är viktigast nu.
Andra värden än marknadens
Så var det inte under Per Ahlmarks tid som partiledare. Folkpartiet var då en sammanslagning av det frisinnade partiet och liberala partiet. Man såg andra värden än fri marknad. Det ska medges – på somliga punkter var Folkpartiet förmyndaraktiga dåförtiden. Men man lät verklighetens bistra faktum utgöra grund för samhällssynen. Ahlmarks böcker om vänsterns skuld är en av de rakaste uppgörelserna med 68-vänstern. Och där blickade han också framåt och gör den viktiga slutsatsen att islamism är vår tids hot i nivå med kommunism och nazism.
Detta har inte liberaler kunnat ta in. Man har, som så ofta, lierat sig med vänsterkrafter och försvarat främlingar som alltid snälla med goda avsikter, medan man gärna stämplat den egna befolkningen som rasister. Därför har man låtit islamister förtrycka främst unga kvinnor i Sverige. Därför har man blundat för klanstrukturer som avser konkurrera ut den svenska rättsstaten som överordnad kraft i landet.
Liberaler har helt enkelt svårt att se verkligheten som den är. Principen om religionsfrihet förblindar liberaler till att låta människor förtryckas. Och som i somras, då var liberaler beredda att offra en av de mest grundläggande friheterna – yttrandefriheten – eftersom man satte upprördheten från islamistiska krafter främst.
Det har gått så långt att det inte längre är liberaler utan konservativa som är de främsta försvararna av den västerländska upplysningstraditionen om en stark rättsstat som ger medborgaren rättigheter och inte sätter klaner eller andra grupper överst i nationen.
Johan Pehrson är på rätt väg
När Johan Pehrson som partiledare höll tal inför Liberalerna landsdager på förmiddagen medgav han enorma brister i den politik som förts av tidigare regeringar.
– Som vi sår får vi skörda (…) Allt för många barn växer upp där föräldrarna varken arbetar eller talar svenska. Tyvärr har en misslyckad integration tillsammans med en hög, omfattande migration varit en draksådd för vårt land. Det besinningslösa våldet äter idag upp människors frihet och trygghet, säger han.
Han nämner inte att L är medansvarig för denna frihetsfientliga politik. I toleransens namn har L försvarat förtrycket och kallat dem som försvarar svenska värderingar för rasister. Fortfarande har L många röster som ser Sverigedemokrater som faen själv, medan man inte förmår ta avstånd från islamister som vill krossa allt vad liberala värden heter i Sverige. Man är förblindad av sin tolerans för intoleransen.
Johan Pehrson tillhör inte dessa. Hans tal var riktigt bra när han talade om utbildningens och förkovrans betydelse för att ge unga en god start i livet.
– I en aktuell kontext brukar jag säga att det är inte många av gängens barnsoldater som planerar för en studentmössa. Och ännu färre som har en i garderoben. Det finns ingen bättre rättspolitik, socialpolitik, inkluderingspolitik, arbetsmarknadspolitik än en avklarad skolgång.
Skola är ingen ”förebyggande insats”
Detta anser Pehrson är förebyggande kriminalpolitik av rang. Jag vill inte kalla satsningar på skolan för förebyggande, eftersom utbildningspolitik givetvis är till också för svenska barn. De har rätt till en god skolgång med studiero och där som stökar och bråkar omedelbart avlägsnas från skolorna för skötsamma elever.
Pehrson borde se till att inga skolor får dubbelt eller tredubbelt så mycket resurser än andra skolor. Det är ojämlikhet ovärdigt en liberal. Det stökiga skolor saknar är inte pengar utan disciplin och påföljder för de som skapar otrygghet i skolan. Pehrson borde också se till att inga skolbarn i Sverige med tvång bussas till andra skolor för att bli integrationsverktyg, med sämre egna möjligheter till utveckling just på grund av det stök, bråk och språkbrister som invandringen skapar.
Också här har liberaler en tendens att låta sin fina tolerans göda en fruktansvärd intolerans.
Det är dags att ta steget fullt ut. Johan Pehrson har fått L-partiet att inse att migrationspolitiken varit skadlig. Men inte hur skadlig. Hur mycket som krävs för att få tillbaka trygghet och framtidshopp.