Fokus hamnar alltid på krigshandlingarna, på det fruktansvärda våldet, både i nutida konflikter och i historiska tillbakablickar. På ett sätt är det naturligt. Men det vi har mest att lära av är hur konflikterna avslutades. Vad krävs för ett framgångsrikt slut på en blodig konflikt?
Detta är en kulturartikel som därmed intar vidare perspektiv än det dagsaktuella, som pekar på historiska och kulturella aspekter samt ger bakgrund snarare än konkreta svar.
Ryssland genomför ett anfallskrig mot Ukraina. Det svenska, europeiska och amerikanska stödet till Ukraina har varit gigantiskt de 21 månader som kriget pågått. Det är en mycket glädjande reaktion. Att enigheten mot försöket att krossa en självständig nation också backats upp med handling gör saken än mer historisk.
Men västvärlden tömmer nu sina vapenlager som skickas till Ukraina. Svenska försvarsmakten påpekar att politiken beslutat skicka mer försvarsmaterial än vad svenskt försvar borde avvara med tanke på Sveriges säkerhet. Bristsituationer uppstår också i andra länders militära försvar.
Import av rysk gas till Europa ökar igen
Många EU-länder som haft stort beroende av olja och gas från Ryssland har hittills varit mycket solidariska med Ukraina och infört sanktioner mot rysk import. Men även om Europa finner andra alternativ på kort sikt, blir solidaritetshandlingarna mer kännbara ju längre de behöver pågå.
Nu kommer rapporter om att Spanien och Belgien ökat importen av gas från Ryssland med 50 procent under januari-september. Frankrike ökade importen av rysk gas med 40 procent, rapporterar Institute for Energy Economics and Financial Analysis (IEEFA) enligt EU-Observer.
Det visar att sanktioner blir allt svårare att hålla fast vid, ju längre de behöver finnas på plats.
I värsta fall kan stödet till Ukraina successivt urholkas, förmodligen en tanke som är populär i Moskva. Därför måste väst väga samman olika aspekter för att nå starkast möjliga stöd för Ukraina och dess rätt till självbestämmande.
Ukraina får inte igång sin offensiv
En annan tung faktor i nuläget, när kriget snart pågått i två år, är tveksamheter kring den militära motoffensiv som Ukraina skulle genomföra i syfte att med kraft pressa tillbaka de ryska trupperna från landets territorium. Mer och mer talar för att det istället kan bli ett långvarigt utnötningskrig. Då uppstår frågan om hur länge och på vilket sätt västvärlden kan backa upp Ukraina.
Diskussioner om hur en möjlig fred mellan Ryssland och Ukraina skulle kunna se ut har börjat föras inom Ukraina Defense Contact Group, som samlar 50 länder – mest västländer – som stöttar Ukraina. Det uppger källor för NBC News.
Sådana samtalsämnen är naturligtvis känsliga – och djupt olyckliga för Ukrainas hårt kämpande styrkor. Men omvärlden har att väga in många hänsyn i sitt agerande. Länderna i nämnda kontaktgrupp ska enligt källorna bland annat beröra vad Ukraina kan tänkas behöva ge upp i en eventuell fredsförhandling. Den frågan ska även ha lyfts med ukrainska företrädare.
Även ute på slagfältet är prognoserna dystra. Vid frontlinjen i östra Ukraina, där ännu en ansträngande vinter är på väg, finns inga signaler om framgång, rapporterar franska nyhetsbyrån AFP under rubriken ”Vi förlorar”. En ukrainsk soldat vid fronten som AFP talat med säger ”Ju längre det här statiska kriget fortsätter, desto värre är det för oss.”
Tiden är en avgörande faktor
Jag kommer att tänka på första världskriget. Skälet till vapenvilan i november 1918 var att ingen sida ville förlora fler soldater. Men ingen sida ansåg sig heller ha förlorat kriget. Tyskland var inte invaderat, tvärtom gick stilleståndslinjen genom Belgien och Frankrike. Därför blev ”Versaillesfreden” inget annat än just en vapenvila inför andra världskriget som innebar tre gånger så många döda.
Skälet till att Tyskland bombades till grus och aska i andra världskriget (se ex Dresden-bombningarna) var att de allierade ledarna inte ville upprepa samma misstag som efter första världskriget. Ett krig tar bara slut när en sida inser att man är besegrad och har förlorat, och inte endast behöver en vilopaus innan man fortsätter striderna.
Att inleda fredsförhandlingar med Putin är alltså ett mycket stort risktagande. Ryssland kan gå med på att låta Ukraina förbli en självständig stat utmed nuvarande frontlinjer, bara för att få andrum och bygga upp sin militära kapacitet och om 5-10 år åter starta anfallskrig.
Men frågan är också hur länge västvärlden kan, inte bara försörja Ukraina med vapen och förnödenheter, utan samtidigt också avstå egen utveckling genom dyrare energiförsörjning och andra försakelser. Allt medan övriga större spelare på världsscenen, som Kina, Indien, Iran mfl, inte medverkar. Uppoffringarna blir större ju längre kriget fortsätter. Politiker i USA frågar redan varför man inte säkrar sina egna gränser, men hjälper Ukraina att försöka säkra deras. Tiden är inte på Ukrainas sida.
Kapacitet på lång sikt
Här finns också aspekter från andra världskriget att fundera över. Då var ”blixtkrig” en framgångsrik taktik för den aggressiva parten i början av kriget, medan västmakterna sakta byggde upp sin militära kapacitet och obönhörligen kunde tränga tillbaka naziregimen. I Ukrainakriget kan det vara tvärtom. Det ryska försöket till snabb seger och intagande av Kiev misslyckades fullständigt. Man har endast tagit kontroll över delar av södra och östra Ukraina.
Men om den ryska regimen är beredd på utnötningskrig i åratal, för att få tid att sakta bygga upp större militär styrka, så kommer västvärlden att bli allt mer pressad. Svårigheterna med att mobilisera stöd till Ukraina kommer att öka.
När är då rätt läge för fredsförhandlingar? Och hur undviker man att en fred inte endast blir en paus som den aggressive parten kan använda för att skaffa sig överlägsen kapacitet?
Skillnaden nu mot 1918 och 1945
Naturligtvis finns också stora skillnader jämfört med hur de tidigare storkrigen slutade. Största skillnaden är att Nato finns. Ett sätt att förhindra Ryssland från att återuppta anfallskrig om fredsfördrag tecknas, är att Ukraina får bli medlem av Nato och att medlemsländerna rustar upp sina militära försvarsmakter kraftigt i syfte att visa Ryssland att ett nytt anfall skulle innebära ett tredje världskrig. Att satsa på det egna landets försvar är politiskt enklare än att år efter år skicka miljarder i militärt stöd till någon annan.
Om Putinregimen har en vilja till liv så skulle det kunna innebära verkligt stopp för ryska expansionsplaner. (Har Putinregimen däremot en dödslängtan, då kan det gå åt skogen, men det kan ju isåfall ske oavsett vad.)
Frågan är helt enkelt om ett fredsavtal kan backas upp med så mycket avskräckande argument att Ryssland faktiskt förstår att man, för sitt eget bästa, inte ska försöka attackera igen.