Det kommer inte att fungera med tre separata partier som spretar åt olika håll i valrörelsen 2026. Risken finns också att L eller KD – eller båda – åker ur riksdagen. Då har man lämnat walkover till Socialdemokraterna. Det får inte ske!
I helgen visade Kristdemokraterna inte upp någon större enighet internt. Sviterna efter uppgörelsen om EU-valsedeln sitter i, då den mer konservative Sara Skytterdal vann över David Lega som haft en mer socialpolitisk inriktning. Som partistyrelsemedlem reserverade sig David Lega 2019 mot beslutet att öppna upp för samtal med Sverigedemokraterna. Det tycks bara vara Ebba Busch som kan hålla ihop de olika falangerna.
Och idag gick det andra partiet som balanserar på riksdagsspärren, Liberalerna, ut med att man inte tänker sitta i en regering med Sverigedemokraterna. L-ledaren Johan Pehrson menar att Moderaterna efter nästa val kommer att tvingas välja mellan honom och Åkesson.
– Jag kommer inte sitta i regeringen med Sverigedemokraterna, säger Johan Pehrson idag till Expressen.
Nu på fredag möter han sina partikamrater på Liberalernas landsmöte. Inför det markerar han avstånd till regeringens samarbetsparti.
– Jag är helt säker på att Jimmie Åkesson tycker att jag är en jobbig jäkel, säger han.
Funkar inte
Det är ett svårt problem att regeringsunderlagets minsta partier ständigt undergräver trovärdigheten för regeringspolitiken genom att vingla och vela om man ska ingå i den majoritet som kan rädda Sveriges framtid eller ej.
Att dessa partier dessutom riskerar att hamna under fyraprocentsspärren och därmed sänka den nuvarande riksdagsmajoriteten gör problemet med de små än värre.
Uppdelningen och den hårda retoriken hade ju varit meningsfull om partierna verkligen haft avgörande ideologiska skillnader som skulle uteslutit samarbete. Men så är det ju inte. Under alliansregeringarnas tid förekom få partiskiljande strider (tyvärr, skulle man ju kunna säga, eftersom M, KD och L alla gick med på Reinfeldts öppna gränser och röstade 2016 för att energisystemet skulle vara ”100 procent förnybart”, vilket var en dödsdom mot kärnkraften).
”I ideologiskt hänseende är spännvidden inom borgerligheten mindre än inom socialdemokratin med sina olika falanger”, har juristen, domaren och debattören Krister Thelin konstaterat.
Borgerlig valsamverkan
Sedan länge har Thelin propagerat för en borgerlig valsamverkan mellan M, KD och L inför riksdagsval. ”Den organisatoriska splittringen är en stor tillgång för Socialdemokraterna”, konstaterar han med all rätt.
Hur skulle en valsamverkan gå till? Thelin ger svar:
”Det står Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna fritt att uppträda under gemensam beteckning, exempelvis ’Borgerlig Allians’. Enligt vallagen bildas då i teknisk mening ett nytt parti. Men – och detta är viktigt – lagen medger också att på varje valsedel anges utöver den nya beteckningen också Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna för att särskilja de olika partierna åt. Partiernas organisation och inre liv, liksom beslutade kandidatlistor , inklusive möjligheten till personval, är helt opåverkade.”
Borgerlig ledartrojka
Med en sådan manöver skulle inga röster förloras. De borgerliga skulle också få en tydlig ledartrojka med Ulf Kristersson, Ebba Busch och Johan Pehrson som stakar ut riktningen. Då blir det också uppenbart för väljarna att man har, om man vill fortsätta den inslagna väg som Tidöpartierna påbörjat, att välja mellan ett mer liberalt borgerligt alternativ och ett konservativt Sverigedemokraterna.
Tillsammans blir de ett trovärdigt och stabilt regeringsalternativet. Och de stora ödesfrågorna kommer i centrum, inte udda och aparta profilfrågor eller diskussioner om vilka som får vara med.
Mot dem skulle då stå de rödgröna, där Socialdemokraterna behöver förklara hur man ska hantera alla ultimativa krav från V, C och MP vid en eventuell riksdagsmajoritet.
Två ben
På detta sätt blir det också tydligt att en icke-socialistisk regering står på två ben. En liberal borgerlighet och en konservativ Sverigedemokrati. Då kan man öppet och utan prestigeförluster erkänna att dessa är två olika ideologier, men att man i ytterligare en eller två mandatperioder är överens om att rädda landet från anarki och sammanbrott.
Jag tror det skulle kunna bli en nytändning för det icke-socialistiska alternativet och bli en betydande stressfaktor för en socialdemokrati som har svårt att samarbete men absolut vill ha statsministerposten.
Vad väntar partierna på?