Det förekommer samhällsanalys inom den numera regeringslösa Socialdemokratin. Men vart partiet ska ta vägen är oklart, även för partiets egna medlemmar.
KOMMENTAR. När statsvetarna Katarina Barrling och Cecilia Garme förra året gav ut boken ”Saknad” skrev jag här i Samtiden att de partier som vill vinna val ”måste förstå att de svenska värderingar som idag finns i folkdjupet ’inte har tagit farväl av folkhemmet. Tvärtom präglas Sverige av uppfattningar och normer som på många sätt är i samklang med just folkhemslogiken’, som författarna skriver. Det handlar om att ’ordning och reda, om att arbeta och göra rätt för sig – och behärska det språk som är grunden i den svenska kulturen’.”
Nu har denna bok legat till grund för ett idéseminarium på Sveavägen 68 i Stockholm, S-högkvarter.
Står och väger
Folkbladets Widar Andersson (S) var en av panelisterna och rapporterar i sin tidning:
”SD har stigit mot ljuset genom att provocerande skickligt lägga ansvaret för mörkret – invandringsmisslyckandet, kriminaliteten, välfärdsbristerna – på alla övriga partier i allmänhet och i synnerhet på Socialdemokraterna. Vilket har fått S i opposition att tala om Sverige som ett ’farligare och fattigare land’ istället för att lägga krutet på att skapa ett tryggare och rikare Sverige. Så det står och väger om vart det ska ta vägen.”
Tillbaka till folkhemmet eller fortsatt blick framåt? Men hur duktig har S varit på att se in i framtiden?
Lite saknad har ingen dött av
Widar Andersson citerar debattören och finansministern Ernst Wigforss som tolkade de sammansatta tankar om det ”förflutnas anda”, som han inte förnekade med ville övervinna. Wigforss skrev ”Om man kastat längtande blickar i det förflutna har det mera varit efter vad man trott vara detta förflutnas anda än just de former vari denna anda har varit förkroppsligad.”
Alltså, den saknad människor känner till det samhälle man minns bygger mer på ideal än verklighet. Därför kan man inte låta sig styras av den. Eller som Widar Andersson summerar: ”Lite saknad har ingen dött av.”
Men jag tycker både Wigforss och Andersson bortser från det Per Albin Hansson förstod: Man måste kunna presentera det nya som en fortsättning på det gamla, goda, värdiga samhälle som rådde förr. Folkhemmet var hans verktyg att förena förnyelse med kontinuitet.
Den förmågan har inte Socialdemokraterna idag, istället föraktar man både det ”förflutnas anda” som folkhemmet.
Nygammalt
Det fanns ett SVT-program (1979-89) som hette ”Nygammalt” med Bosse Larsson. Jag har ibland funderat på det ordet. Det låter mossigt. Musealt. Dammigt. Men är det inte egentligen ett perfekt ord? Nytt som inte föraktar det gamla.
Jag menar att det är just den attityden som politiken behöver. Visst förändras samhället. När jag gick i grundskolan fanns inte ens miniräknare, än mindre datorer eller mobiltelefoner, i allmänhetens värld. Tekniken har gjort enorma framsteg och underlättat livet för alla på ett oerhört genomgripande vis.
Men människan som varelse är densamma. Vi behöver känna igen oss i vardagen och veta hur man möter omgivningen för att känna oss trygga. Välstånd bygger inte enbart på det materiella utan i lika hög grad på gemenskap med andra och sociala aspekter.
Politikens roll är att förena de mjuka, sociala, medmänskliga sidorna med en snabb teknisk utveckling.
Detta har Socialdemokraterna fullständigt misslyckats med i flera årtionden. Istället har man flytt in i en dogmatisk utopism om en värld utan gränser. Den tomhet man lämnat efter sig fyller nu det nya partiet ut. Partiet som förstår vad saknad är.