I medierna har förre centerledaren Annie Lööfs andra memoarbok fått utstå en hel del kritik. Även vänster- och liberala redaktioner som idoliserat Lööf tycker att boken inte kommer henne nära.
Mest färgstark är nog Maggie Strömberg som i Svenska Dagbladets ledarpodd säger att Annie Lööf ”vill göra sig till helgon” och att ”Det är väldigt mycket urinblåsa och väldigt lite politik.”
Annie Lööf har förmodligen inte riktat sig till politiskt intresserade, utan mer haft influenserperspektivet där det personliga och privata står i förgrunden.
Hon säger A men inte B
Politikreportern på SvD Torbjörn Nilsson är irriterad över detta och menar att boken innehåller ”helt värdelös materia” som historiker inte kan använda. Hon skriver till exempel om Ulf Kristersson att han under förhandlingarna efter valet 2018 var ”destruktiv”, ”extremt sur plus korthuggen.” Han hade en ”nedlåtande attityd” och ”uttrycker sig med sådana okvädningsord att de inte lämpar sig i skrift.”
Varför anger hon inte exakt vad Kristersson faktiskt sa? Vilka ord han använde?
S-tidningen Arbetet tycker dock att just kritiken mot alliansen ger pluspoäng. Lööf ”skyddar inte sin gamle alliansvän” och visar därmed sin ”kallhamrade sida” som bryter mot bilden av henne som ”snäll prestationsprinsessa”.
Men S-tidningen klagar på att den som läser boken ”inte kommer henne nära” och att ”hon förblir irriterande dold bakom sitt leende”
Liberal ”värdegrund”
Vänsterliberala Dagens Nyheter ger också visst beröm: ”Hennes starka liberala värdegrund” lyser igenom, det som ”blev en av orsakerna till att allianssamarbetet sprack”. Lööf skriver mycket om hatet mot henne, som DN anser viktigt för att visa på hoten mot demokratin. Men ingenting om att Lööf med sina anklagelser om främlingsfientlighet och rasism ägnade sig åt hat och stigmatisering av människor istället för att ta en saklig diskussion om migration.
Men också DN har invändningar mot boken, och klagar på ”påklistrad dramaturgiska nyckelhålstitt in i det privata”.
Ingen bok utan produktplacering
Även Expressen pekar i recension att ”politiken lyser med sin frånvaro” i Lööfs bok och att det ”är en mycket tillrättalagd berättelse”.
Dramatikern Stina Oscarson är nog den som kommer med den tyngsta kritiken i SvD-recension:
”Detta är ju ingen bok. Det är en produktplacering”. Utgivningen ”liknar ett långt pressmeddelande”.
Saker och ting ”Bara måste gå”, noterar Oscarson och menar att det ger intryck av Annie Lööfs idealistiska drag ”där alla ska kunna få allt hela tiden”. Det är ”inte att stå för ett intellektuellt politiskt samtal”.
Tar inte upp skandaler och kursbyten
Symptomatiskt nog tar Annie Lööf inte upp det hon kommer att bli ihågkommen för i historien. Hon krossade borgerliga samarbetet. 2013 sa hon: ”Jag äter hellre upp min högra sko än blir ett stödhjul åt Socialdemokraterna”. Bara fem år senare röstade hon fram S-regering efter att ha röstat nej till borgerlig statsminister.
Hon nämner inte skandalen kring den nära förtrogne, vice partiledaren Fredrick Federley, som fick avgå 2020.
Se inslag i Riks på temat: